FruHumla

Ja just det, han den där Jäkeln som hela tiden viskar i örat.
Tro inte att det går bra nu, det är bara uppladdningen inför den stora utmaningen. Jag menar när nånsin har det gått bra utan att man fått tillbaka det tusen gånger om??=D
MEEEEN!!
Jag har fått ett kanonjobb i sommar, känner det på mig, det kan bara vara bra med det...Kanske inte pendlingen men den är ändå 1/4 av min normala resväg.
statistiktentan gick ju oförskämt bra också. Känns lite som alla rätt typ meeeen nu pookar den där lilla röda igen! Du har säääkert gjort helt fel, trodde du att det var lätt lr??! HAHAHAHA
Men tääänk om jag har alla rätt, tänk om jag får ett VG, mitt första nånsin?! Visst vore det nice, okej okej 1,5 Hp men ändåååå liksom!
Har ett massivt projekt på g som inte får gå fel...det kommer det inte att göra heller, allt kommer bara handla om hur mycket jag får slita för att det ska bli toppen:-P Men det borttappade paketet med allt material kom ju iaf fram idag vilket måste anses ingå i mitt positiva flow i alla fall.
Bilder kommer i slutet på veckan!

CIAO!

Och då händer det ordentligt.
Ja jösses vad det händer just nu. När jag berättar för mina kompisar vad som hände mig eller nån jag känner dagen innan så känner jag att jag skulle behöva dra av 40% av dramat för att det ens ska låta sanningsenligt. Hur ofta är det så? Ofta är det väl så att man kan lägga på 40% för att förstärka det roliga och då hoppas jag för övrigt att dem som känner mig vet att jag inte gör det för att LJUGA utan mer för att underhålla. Är det viktiga fakta så skulle jag inte göra så men asch jag tror dem flesta förstår och dem som inte gör det är samma människor som inte förstår svart humor och sarkasm, vilket jag tycker är ett socialt handikapp!
Ja hur som helst så har det hänt rätt mycket och även om det inte händer mig så bryr man sig ju om andra så det är väl inte helt konstigt om man inte räcker till i hjärnan emellan varven.
Idag slår alla rekord.
På väg in till Gävle för att gå på anställningsintervju får jag se en märklig olycka då pilsnerbilen kört rakt över en korsning å ner i diket på andra sidan. Det måste ha gått fort på Hagaströms lilla avfart från riks 80 när den dundrat så där rakt över vägen, stackars Spenrups långtradare:-P
Ja så var jag på anställningsintervu, jag var ju nästan inne på att tacka nej om jag blev erbjuden. Det kändes för tungt att ta åt mig att jobba hela sommaren heltid när jag har omtentor hängande över mig men så kommer jag in och träffar denna förtjusande dam. Altså jag tror verkligen att jag har valt rätt utbildning för jag känner mig så hemma när jag kom in i deras bakre. Förtjusande Marianne gick direkt på formaliteterna, hon ville nästan bara kolla så att adressen stämde så att hon kunde skicka hem kontraktet:-O:-O Jag blev helt ställt, var tvungen att ta upp att jag inte kunde jobba alla 40 timmarna, berätta hur kluven jag varit sista veckan hur gärna jag vill men hur svårt det känns att binda upp sig när skolan känns så viktig. Hur orolig jag känner mig för att spärr-reglerna ska ändras så att jag inte får komma ut på praktiken. Det har pratats om att man inte ska få ha några tentor släpandes innan praktiken.
Hon förstår....hon förstår mig! Hon vill att jag ska jobba hos dem, hon säger- vi behöver dig. Det får vi lösa! Du får egenvårdutbildningen så att du kan ta hand om egenvårdskunderna. Jag smälter, frågar igen om det går att ordna lite luft i schemat, om de tar mig som jag är, tvekar en sekund men kan inte säga nej undrar om jag kommer kunna vara ledig några dagar i rad för att åka på semster till min syster...Måste tänka på familjen, förtjusande Marianne säger att det är bäst för dem i juli...JULI=) så jag har en vecka semester bokad utan att få höra djupa suckar och kommentarer om att man inte kan ha semster när man är sommarvikarie. Men Marianne förstår, hon säger att jag får samma lön som en apotekstekniker, deras lön suger:-P Jag svarar att ja det är vad jag hade förra sommaren....när jag städade. Marianne tycker inte att man  kan ha lika lön som när man städar hon höjer lönen med 2 kr timmen, ja för mig spelar det ingen roll, det är gesten som rör mig. Hon pratar om nya datasystem och att dem hoppas att jag...JAG ska kunna hjälpa dem med att komma igång, va? Är det min ansökan hon läst? Jo men dem är gamla rävar, jag är ju ung å förstår sånt där bättre, hahha, jo jag tackar jaa!
Hon ska skicka kontrakt och beställa rock, jag blev anställd på stående fot å det känns fantastiskt. Jag har nog valt rätt branch, en branch som vill ha sunda värderingar och nån som bryr sig om människor i kring sig. Dem vill ha MIG=)
Förutom min apoteksteknikerlön+ 400 kr i månaden får jag massor av erfarenhet och ett försprång i nästa termins kurser, hallelulja, det är det bästa!
Är rädd att jag kommer få ångra det här när tentorna ska skrivas i höst men jag ska verkligen försöka, jag tror jag kan klara det.
Efter att jag har fått mig ett jobb åker jag till symaskinsaffären med min döda symaskin, travar in, mäter underbara symaskinsmannen....Jag piper ut jag tror den är död! Han sätter kontakten i väggen och den går som ett böss-skott som han sa. :-O:-O Vaaaa?! Den har inte rört en fena på 4 månader, den behövde en biltur eller var det handpåläggning?? Han rör lite på sladden, hittar ett glapp, den där kontakten byter du själv...
Solen skiner, jag skiner, berättar att jag inom en timme denna fredagmorron har fått ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få eller kunna ta och sedan återuppstår min symaskin. Underbara symaskinsmannen ler med hela ansiktet, säger att det får man ju verkligen inte höra varje dag. Jag tror nästan han tänker bjuda på kaffe*haha* Känner att det här är min lucky day!
Åker vidare fixar ärenden, åker till fantastiska Jay för att träffa hennes bäbis, söta lilla William...blir tvungen att åka hem efter 1,5 timme, gråa molnet från igår börjar torna upp sig i magen, måste ta tag i det.
Har haft problem med handledaren för förra kursens labrapport. Inga mailsvar, efter många påtryckningar återlämning några dagar innan nästa deadline med kryptiska kommentarer som är omäjliga att tolka, omöjligt att göra rätt. Rätta nåt som inte är fel, det är svårt när man inte får tag i den som avgör vad som är rätt=(
Har fått mailsvar från överhuvudet men inte från handledaren. Överhuvudet tycker att det inte alls är bra det jag berättar, han lovar att fixa men Ida är för arg måste få reda på idag hur jag ska göra. Jag ringer labchefen, är arg, försöker hålla tonen men talar om att jag är ruskigt arg, att jag känner mig kränkt. Han svarar lamt vad vill du ska hända?? VA!!!?:-O Jag vill ha tag i människan så jag vet hur jag ska göra, jag vill inte ha deadline samma dag som obligatoriska föreläsningar, dagen efter tenta. Det är vansinne, att vänta över tv åveckor på att få tillbaka en rapport med kommentarer som varför tog du bort det där? sätt tillbaka, jo för att hon i förra rättningen hade sagt att det skulle flyttas:-O
Jag får svar från överhuvudet att jag inte ska oroa mig, han ska se till att allt fixas...Jag blir lättad, gråter, gråter mycket. Så besviken men ändå lättad. Kan inte släppa, vet ju fortfarande inte vad jag ska göra med skiten jag fick på mail.
Får telefonsamtal att labchefen, han har läst rapporten, den är godkänd! Vad hände med alla kommentarerna, fick jag rätt helt plötsligt?
Jag fick en ursäkt, det kändes bra, det var den som betydde mest. jag hade kunnat rätta rapporten om det behövts det var inte det jag försökte komma undan.
Ska ha möte med överhuvudet på tisdag, det har tagits på allvar när jag säger att jag känt mig kränkt och ignorerad, pratad över huvudet på...inte bara jag, flera andra också. Det är kanske bra ibland att lacka ur, dem behöver få veta!
Nu är jag trött å smått tom, känner mig som efter att man tränat hårt i flera timmar. Det tar energi kan jag säga, känslor, både bra och dåliga känslor, dem tar energi. Nu är det läggdax, hoppas på nyladdade batterier när jag vaknar imorrn...
Trevlig Valborg till er alla, slutet gott allting gott!

CIAO!

Nej verkligen inte och jag hatar det! Va fan är det för skit, nedstämd, ledsen, bitter, besviken, skakig och fladdrig, nervös, stressad, trött, värk, omotiverad.
Pepp, opepp, pepp, opepp
Berg och dalbana
Kan ju knappt andas mellan varven för att min mentala snara dras åt.

Min blogg, mina tankar men jag tycker ändå synd om de som tittar in att behöva se det här.
Förlåt om jag förstör er dag även om ni tittar in med fri vilja så skulle det vara härligt att nån gång ibland få bjuda er på nåt kul, ett gott skratt men nää, man är ju den tristaste människan som just nu går i ett par skor. Man är ju bara så jävla trist.

CIAO!

Så in åt helvete mycket fail.
Ja det var en tenta inte lika mycket värd som en vanlig tenta men det är fortfraande en tentajävel till att måsta göra i augusti, sjukt besviken.
Det som gör det om möjligt ännumer surt är att tillhöra en väldigt liten del av klassen som inte klarade den. I vanliga fall brukar statistiken ligga på i runda slängar 50/50 men den här gången låg den på 72/28. 28% av 30 är inte så många det inte, jag känner mig ännu lite dummare. Den enda trösten i eländet är att klassens ess fick sin första omtenta. Men han är ju min bästa vän så jag känner ingen skadeglädje eller frotterar mig i annans otur, det känns bara lite lite bättre för att det bevisar att man trots allt inte behöver vara dumt för att faila. Han är den sista att vara dum.
Min kära syster sa om än med stor välmening att alla inte är gjorda för att plugga och att ingen skulle anklaga mig om jag inte tog examen. Men det är bara det att JAG skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag slutade nu. Jag har aldrig i hela mitt liv stött på en så stor uppförsbacke så att jag inte klarat mig över krönet, ALDRIG!
Däremot har jag gråtit, skrikigt och haft riktigt riktigt ont på vägen men jag har aldrig tagit min väska och gått hem...HUR gärna jag än skulle ha velat göra det. Jag tackar alla mina små M-vänner för att de ställt upp så mycket så att jag aldrig behövat ge upp men jag känner så här med distans å allt att ingen ska behöva ställa upp för någon så mycket som de har gjort för mig. Det är tilloch med rätt pinsamt att ha varit så nedbruten och svag så att man gråtit på arbetstid så mycket som jag har gjort.
Just det här är väl kanske nåt man inte borde skriva om ifall en framtida arbetsgivare skulle läsa det men jag tror ändå på att man ska låta gammalt vara och blicka framåt. Men det gör ändå inte att jag kan säga att det är roligt att ha med sig att jag enbart överlevde vissa skift/veckor/månader pga att andra ställde upp och hjälpte mig så mycket som de gjorde. Det gör ont att känna så, framförallt när man vet att man inte alltid förtjänade att få den hjälpen. Jag bara hoppas att de verkligen förstod hur mycket jag uppskattade det när jag sa tack, för tack är iaf något jag har sagt, mycket och ofta. Men vad fan betyder ett tack??!

När TV och tidningar drar fram snaskiga storys om hur M utnytjar sin personal, hur de låter dem sitta obetalt på rast å vänta på gäster så kan jag inte annat än hålla med. Det är kanske nåt gammalt och utdött, vad vet jag, jag har inte satt en fot innanför en kassalinje på 2,5 år men att det helt skulle ha försvunnit på denna tid, tror jag inte på för fem sekunder!
När jag lärde mig att köra skift ingick det att mellan raderna lära sig att "ge" folk ledig genom att erbjuda mindre populära arbetsuppgifter. Att sitta på obetald rast valde jag måhända helt på egen hand men i valet mellan det eller att få sig en jävligt stor skällning så var valet aldrig svårt!
Har man verkligen valt själv om man väljer mellan pest och kolera? Har man det?! Jag anser inte det. Jag blir riktigt glad när jag hör alla säga att det aldrig hänt dem och att de inte känner så och hur arga de är för att det kastas skit, för kanske betyder det att dte faktiskt inte är så. ELLER så är det förnekelse, för det kan jag säga att INGEN skulle komma å säga åt mig för 10 år sen att jag blev utnytjad, nejnejnej, det blev jag inte! Men nu med distans, med fler år på nacken, mer insikt i hur verkliga livet fungerar, mer insikt i lagar å regler så JO man har utnytjat och utnytjats.
JAG har varit med i karusellen som utnytjat folk, jag har kört hela repertoaren och när jag slutad med det. När jag sa NEJ jag tänker inte ge någon dåligt samvete för att de är sjuk och inte kan komma. När jag började säga nej, vi ska följa lagar och regler, där och då försvann mina chanser till att komma längre. Jag gjorde klart att jag vägrade slicka uppåt och sparka neråt...jag blev "jämnbitter", alla fick sig en skopa när det behövdes (och kankse annars också), jag sket fullständigt i om de var "över" eller "under" mig. SKIT ska SKIT ha!
Det jag idag är mest glad över att jag lärde mig innan jag slutade på bygget är att säga: åå är du sjuk? ja jag förstår, krya på dig! nej tänk inte på det vi får lösa det. hör av dig i em...
Men sen blev jag så trött och nebruten så jag inte längre orkade hålla masken, jag grät och bad på mina bara knän att någon skulle ställa in sin biokväll för att hjälpa mig att överleva en kväll till på jobbet. Det jag nog aldrig kommer att förstå är hur man kan dra upp så mycket skit till chefer och tro att ett företag ska kunna gå bra. Jag har kanske haft EXTREM otur med så många olika chefer där egentligen bara två har försökt nå sina mål på ett ärligt sätt, alla andra har på ett eller annat sätt FUSKAT sig till framgång och de luftslotten har det varit riktiga pyspunka på kan jag lova!
Nej nog om det, jag har vuxit som människa de sista tre åren, på gott och ont! Att ta skit och missbruka sanningen lärde jag mig redan som barn och det var nog därför jag så länge kunde se mellan fingrarna på allt som inte var rätt.
OCH JAAA jag har haft det jättebra på mitt gamla jobb också!! ALLTING har verkligen inte varit skit å jag saknar "mina" tjejer å killar riktigt mycket mellan varven...jag kan tillochmed sakna en riktig rusch. Jag had einte varit den jag är idag om jag inte gått alla omvägar genom livet, jag är tacksam för varje liten bit av mitt liv även om jag många gånger kan tycka att livet varit onödigt hårt mot mig.
Och NEJ jag bromsar mig inte ur den här uppförsbacken, jag lägger inte av, varken nu eller sen.

CIAO!

eller är man utbränd?
Jag tror jag tjatar när jag säger att det är inte vettigt att lägga 3 tentor inom 5 veckor inom 3 olika områden! Det är det inte och jag lider fortfarande av att det var så.
Att sen inte ha en enda dag emellan tenta och kursstart är helt ovettigt det med. Jag funderar mycket på hur folk kan ha godtagit denna skit termin efter termin...eller jaao det har de inte för de har ju lämnat in vissa klagomål men inte så att det hörts då verkar det som. Dessutom verkar folk tänka att det inte är deras sak att ändra på det. Det hjälper ju inte dem själva så varför bry sig. Sån inställning stör mig! Den dödar mig! Kanske är jag så upprorisk när det gäller taskiga scheman, taskig planering och taskiga förutsättningar eftersom jag jobbat en massa innan jag hamnade i skolan men jag kan inte ta det, jag kan inte! INTE!
Så nu funderar jag på vilken väg man ska gå och framförallt hur långt man kan gå. Uppsala sätter stort värde på att alla som går ut ska vara välutbildade och ingen ska ha kunnat smita igenom systemet. Jämför man med andra skolor och utbildningar så har vi vansinniga krav men de andra skolorna är en aning lökiga de med måste jag säga. Jag vet flera utbildningar som man kan glida igenom å så får det inte vara. Men att duktiga människor hoppar av för att de inte pallar känns inte heller som en strategi. Förvisso så vet man säkert att dem som klarar sig är av det segaste virket och de kan det de ska. Men är det mänskligt?!
Jag anser att man tappar bort många som skulle kunna utöva yrket på ett utomordentligt sätt på det här viset medan dem som är tillräckligt skruvade för att palla trycket på utbildningen klarar sig men kommer de att vara duktiga i sin yrkesroll? Det mesta kan man växa in i men att vilja och kunna rådgiva människor om både mer och mindre känsliga saker krävs det vissa personliga egenskaper...ju!
Ja det tål att tänkas på.

Jag var helpepp inför den här kursen som handlar om ursprunget av läkemedlen. Alltså från blomma till läkemedel. Om alla gamla gubbar som har skrivit om och lärt sig använda dessa växter för många hundra år sen. Men så började jag titta på alla webföreläsningar och hade kommit en knapp tiondel efter 3 timmar så tappade jag allt pepp som finns. Hjärnan är luddig och överkänslig för ny information. Jag blev yr och mådde illa. Det fladdrar förbi framför ögonen, jag hör vad som sägs men kommer inte ihåg det efteråt. Orkade knappt läsa tidningen för det fladdrade mer än nånsin. Snacka om hjärnslö=(
Tänkte att jag skulle sova istället för att kanske vara piggare efteråt men nej jag kunde inte sova, jag fastnar nånstans i nåt medvetande-ingemansland. Ser på tv så länge det är nåt som man inte behöver fundera så mycket på. Man kanske skulle följa big brother, det verkar lagom intelligensbefriat för mig just nu=/
Jag hoppas att hjärnan vill vakna imorrn annars kommer jag få en massa kvar att göra i helgen å det vill jag verkligen inte, så länge det är möjligt vill jag hålla helgerna pluggfria, gör bara undantag inför tentor eller möjligen rapporter.
Jag håller på att skriva en liten avhandling också, den kommer att komma upp här när den är klar. Den har ett ämne som för många verkar vara lika svårt som kvantfysik men för mig hyfsat basic. Så det kan ni se fram emot:-P
Eller ni förresten, misstänker att jag har EN läsare så du får väl ta åt dig av artighetsfrasen "Ni" =D=D

CIAO!

Jag ser fram emot helgen om än med skräckblandad förtjusning.
Fredrik jobbar och Celine är fortfarande inte helt okej i luftrören, där har vi skräcken;-) Förtjusningen är Simones 2-års kalas, att baka tårta till mig själv och att jag själv fyller år=)
Kanske lite väl mycket på en å samma helg men det är ändå det jag vill göra. Hade egentligen tänkt att hinna gå på bio med barnen eftersom "Trassel" hade premiär igår men det hinns inte med, särskilt inte när Celine inte är hundra än. De närmaste veckorna är full med en massa annat så jag hoppas att vi hinner gå på den innan den slutar gå.
De senaste två åren har gått så fruktansvärt fort nästan så jag tappar andan när jag tänker på det. Jösses det är TVÅ år sen jag fick åka och skjutsa hem Sarah, Micke och lilla Simone från sjukhuset <3
Förutom efter mina egna barn så är det ett av de största jag varit med om. Det allra största var när jag var med när lilla Linnéa kom till världen, förutom mina egna barn då=D
Så mycket som jag skulle vilja skriva men mer än så här blir det inte idag!

CIAO!!


 Simone 090206 <3

Jag har befunnit mig i ett stim vad det gäller att klara tentorna. Men tro inte att jag vågar slappna av och tro att jag har kommit in i allt och att det är därför jag klarar dem. Nää jag väntar med spänning på nästa tenta och jag kommer känna mig lika osäker på om jag klarat den som med alla andra tentor.
Men det känns iaf bra att ha tagit mina första 50 poäng och jag behöver bara klara 10 poäng till för att kunna börja termin 4 till hösten. Nu har ju jag själv och CSN högre krav än så men det känns iaf bra att ha ett problem mindre och jag hoppas att mitt stim fortsätter ett bra tag till, även om jag inte vågar ta nåt för givet.

Min axel och nacke är lite bättre men utan en Ipren skulle jag inte orka med alla föreläsningar som vi har just nu. Toxikologi är inte än så intressant som jag hade trott utan har mest handlat om begrepp och statistik men det känns ändå viktigt att kunna så det är inget problem med motivationen, tack och lov.
I måndags bokade jag en timmes akupunktur till imorrn så jag ser verkligen fram emot att gå på den imorrn efter föreläsningarna. Så håll tummarna för att det hjälper mig=)
Jag har tydligen fem läsare så trevlig kväll till er;-)

CIAO!

Jag har genom åren haft värk till och från. Men sen jag fick min diagnos och en bra medicinering mot ämnesomsättningen så har det mesta av värken varit borta. I alla fall så pass så att det räkt med en alvedon lite då coh då. Innan hade jag starkare doningar som dessutom inte gav så mycket lindring.
Hur som helst så har jag blivit dålig i nacken det senaste, vilket till slut gick över i någon slags kramp. Jag hade glömt vad jobbigt det var att ha ont hela tiden. Det blir bättre om jag tar en tablett men inte helt bra och bara för en stund. Det gör att jag är extremt trött just nu.
Fick glädjefnatt i fredags kväll när jag loggade in å såg att jag klarade förra terminens sista tenta. Men tyvärr räckte inte det för att jag skulle bli piggare...för jag har så ont, hela tiden så jag vet inte hur jag ska vända å vrida på mig:-S Alla försök att röra på mig för att få cirkulation ger bara mer spänningar så att det blir mer och mer spänt, när det borde vara tvärt om och bli mjukare och mer följsamt. Var iaf ute två ggr igår men det gav varken till eller ifrån.
Att Celine är som en igel på mig just nu gör inte saken ett dugg bättre. Hon drar igång en sån stress i mig så jag kan bli helt galen. Hon kryper in under mitt skinn så jag bara skulle vilja sticka för att få slappna av och bli bättre.
Jag vill ju bara så gärna kunna vara ute och röra på mig och få ordning på mig själv men jag räcker inte till. Jag mår egentligen inte direkt psykiskt dåligt just nu men jag känner mig uppgiven och har inget kämparglöd. Den räcker bara till det jag måste och just nu känns det som att skolan är vad jag behöver lägga min energi på. Och så klart de måsten man inte kommer ifrån hur man än försöker.
Nu ser jag fram emot en vecka med skola i Uppsala och hoppas att nya kursen blir rolig för det är en kurs som många av oss sett fram emot.
Ska slappa en stund i soffan med min bästa kompis TENS-maskinen och hoppas att Celine kan ge mig lite space annars får jag ett utbrott!

CIAO!

Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan nån kikar in å ser att jag börjat blogga igen=D Har inte lagt ut på FB av just det anledningen faktiskt. hihihi!
Just nu brottas jag lite med såna känslor som är lite svåra att identifiera. Varför är besvikelse så svår att kontrollera? Varför kan en del personer nå in och göra en ledsen utan att de egentligen inte alls hade tänk sig att göra det? Varför blir man ledsen när man vet att man inte borde bli det? Och varför blir alla de känslorna till en ångest som man inte alls behöver ha? Fast man VET att det inte är så, som man känner.
Eller är det så att en del människor inte är så bra vänner som man tror så att känslorna egentligen är signaler som man borde plocka upp??
Nää jag vägrar tro det, det är bara paranoida tankar, så måste det vara.
Hur många har inte nån gång känt att man lever i en lögn, en fasad. Jag känner så ibland. Jag och min familj finns på riktigt men allting annat är bara kulisser. Skulle ju vara rätt enkelt om det var så iof för då skulle man bara kunna byta ut en jobbig kuliss mot nåt roligare när man lessnat liksom...Inte skulle man behöva oroa sig för att såra nån heller. Herregud jag är nog sinnessjuk på riktigt:-O

Hur som helst så ser jag fram emot en vecka med plugg hemma, sova några fler timmar per natt än det blir när man måste åka varje dag. Kanske en del känslor lossnar när tempot inte blir lika högt...

Nu blir det födelsedagskalas för bästa Kajsa=)

CIAO!

Var på en liten leksaksbutik i Uppsala. Ni vet en sån där allting kostar skjortan.
De hade såna söta små leksaksbakelser, smörgåsar, kakor och grönsaker. Det mesta var sytt i plysch, verkligen söta men jag förstår inte hur man kan ta 50 kr för en "chokladboll" ett 6-pack med små, små bakelser kostade nästan 300 kr. Har sett förr att folk virkar dessa godbitar så jag var tvungen att prova nu när jag hade en söndag över.
De tar längre tid att göra än man tror så jag skulel nog också vilja ha 50 spänn för en om jag skulle sälja dem men de jag såg i affären är ju garanterat farbriksgjorda så jag kan inte förstå priset...
Här kommer några bilder på mina prinsessbakelser iaf=)




Emilia vill ha en muffins så jag tror jag gör en till;-)

Jag slutade blogga i somras för att jag började fundera över vad jag egentligen ville säga med min blogg. Har läst mångas bloggar med lite olika synvinklar och försökt analysera vad folk egentligen vill säga med sina bloggar. En del är ju bara så roliga när de skriver så att dem bara måste fortsätta, de kan ju få vilket skitliv som helst att verka roligt och intressant. Att behärska den skrivarkonsten är få förunnat och det är verkligen något jag uppskattar när jag dyker på det.
De bloggar som jag nästan helt undviker är dem som skriver nedlåtande om personer de inte känner. När de nedvärdera människor i allmänhet för att de inte passar in i deras egen bild av perfektionism så blir jag faktiskt upprörd och kan inte alls se det roliga i inläggen.
Dem flesta inklusive jag själv skriver ju blogg för att kasta av sig sina funderingar och problem, kanske få nån uppmuntrande kommentar. Så när jag mer och mer upplevde att min blogg blev en "tycka-synd-om-blogg" så tog jag semester. Det är inte synd om mig eller så många andra heller för den delen men det blir ju lätt att låta så när man radar upp sina motgångar på ett bräde.
Något som gör mig väldigt ledsen är när folk pratar om att prioritera och "ta sig råd" med det ena och det andra som att alla runt omkring dem har samma förutsättningar som de själva eller som att de själva klarat av det fast dem har de sämsta förutsättningarna så ska alla andra också göra det. Vad vet andra om mina förutsättningar och prioriteringar?? Vad vet andra om mina inkomster och utgifter? Jag kan tycka att det är kränkande när andra tar förgivet att det är nåt fel på ens planering om man inte får det att gå ihop.
Lyxfällan på TV skulle inte behövas om alla dessa omprioriteringar skulle bli ogjorda.
Vi har inte på något sätt dåligt ställt men jag är trots allt student som lever på lånade pengar och som hur jag än beter mig får ett glapp på inkomst 2 månader om året. Hur duktig man än är att skaffa sig jobb över sommaren och sliter som en hund året om så uppkommer det där glappet juni-juli varje år.
Väldigt ogenomtänkt måste jag säga.
Jag har gjort 1/3 av min utbildning nu. Det har verkligen varit en berg och dalbana från att inte kunna redovisa några godkända resultat alls trots hårt arbete till att klara pressen och ta igen det som saknades för att bli godkänd för ett nytt år på BMC.
Imorron har jag årets första tenta som samtidigt är R2´s sista tenta. På måndag är vi R3or, terminen som visar NO MERCY!
Jag har varit inblandad i en hel del diskussioner ikring skillnaderna på krav på olika utbildningar och det som förvånar mig är att folk som valt råkat valt en utbildning med inte lika hårt ställda krav på sina studneter inte kan förstå att andra utbildningar har högre krav på prestation. De går runt i sin lilla värld och fattar inte alls varför vissa inte hinner jobba extra eller hur de kan vara så dumma i huvudet så att de inte får ihop poäng för fortsatt studielån.
Systemet ikring hur man får sina HP-poäng och csn´s sätt att bedömma vilka som varit tillräckligt duktiga i skolan är fruktansvärt förlegat och säger ingenting om en persons engagemang eller tid man har ägnat åt skolarbete. Det är inte rätt om folk ska tvingas välja vad de ska jobba med i framtiden pga hur hårda krav det finns på utbildningen. Man ska inte kunna välja en "slapp" utbildning, klara den utan större prestationer för att sedan gå ut och få en yrkestitel. Även om arbetsgivare i framtiden säkert kommer genomskåda dessa människor med räkmackorna under sulorna så är det inte heller rätt mot dem. De tror ju att de är färdigutbildade och att de kan vad de behöver, vilket med stor säkerhet inte är fallet när man kan valsa igenom en hel utbildning utan att anstränga sig särskilt hårt.
Att en hel del utbildningar är raka motsatsen och förutsätter hitler-diciplin för att klara den är inte ett dugg bättre. Där är det bara de främsta plugghästarna som klarar sig men besitter dem de sociala förmågorna som behövs i arbetslivet? Om de en gång hade dem så tvättas de garanterat ut ur hjärnan under studietiden när pressen och kraven blir för tunga.
De frågor som jag som student ofta stöter på från skolans håll är vad de kan göra för att utbildningen ska bli mer attraktiv? Ja kanske måste skolan belysa vilka fina utbildningar de faktiskt erbjuder, det måste också belysas vart jobben finns....och pengarna.
Att göra tuffa utbildningar mindre tuff är nog inte det bästa alternativet men större jämlikhet mellan yrkesvalen vore ett bra sätt. Att få till mer individuella sätt att redovisa studieresultat på är ett annat.
Har fått höra från flera föreläsare/kursansvariga under mitt första år att de tycker att studenterna kräver för mycket hjälp, som de uttrycker sig så kräver studenterna att de ska bli serverade på silverfat och få saker gratis. Det finns säkert dem som kräver det men det föreläsarna inte fattar är att vi kräver mer engagemang från dem än tidigare generationer av studenter gjort.
Ska vi förväntas göra bra resultat så förväntar vi oss att dem gör ett bra jobb, enkelt, inget mer att tilllägga!
Man ska respektera alla människor i sin omgivning men att tro att man ska bli högt respekterad bara för att man är gammal och har en titel som professor är ingen självklarhet längre. Respekt är något man får ta och förtjäna och det gör man bäst genom ett ge och tagande vad gäller respekt och gott arbete.
Egentligen skulle nog detta utlägg om skolan vara med i kårtidningen istället men jag är lite fundersam ikring hur det skulle tas emot när man lite halft om halft kritiserar de uppsatta på skolan, så vi får väl se hur det blir med den saken:-P

Nu väntar tentaplugg, imorrn tenta och efter det 4 dagar helt ledig innan nästa kurs startar och den tentaorgie som jag kommer befinna mig i de närmaste månaderna. Och NEJ jag kan inte prioritera bort tentorna, det kostar för mycket pengar att inte klara dem. En halvfärdig utbildning med en skuld på över 100 000 är en riktigt dålig investering. Då tar jag hellre en färdig utbildning med en tredubbel skuld.

CIAO!

Hon är inte så liten längre mitt lilla C=)
Det är tur att det finns så många härliga bäbisar att få låna runt omkring en för man får ju lite abstinens alltså:-P
Celine var så härlig igår när hon fyllde år, hon var så stolt och visade alla hur många fingrar hon fyllde. Hon strålade av luycka för varenda present hon fick.
Bubblade, pratade och lekte hela dagen så hon hann inte sova nån middag vilket gjorde att hon slocknade strax efter 17 utan middag å allt. När vi skulle lägga oss vid elva vaknade hon och var superhungrig men hon var visst inte sugen på nåt så vad äter hon? Kalla pommes som blivit kvar efter middagen....Jaja, fyller man år så får man vara lite tokig=)
Idag somnade hon i underslafen i Emilias rum, man blir ju så stolt varje gång det händer även om det är långt mellan gångerna.


Den här tårtan hade Celine med sig till dagis, snacka om att hon var mallig:-P