Bloggandets olika sidor
Vad trevligt det är att läsa andras bloggar.
De som skriver om det som de har gjort eller ska göra. Skulle vilja göra det själv på ett så där mysigt sätt som så många får till men jag har kommit fram till att mitt liv är fan inte lika mysigt som många andras.
Ibland kan jag bli irriterad på allas pussisnuttande och gulligullande om allting. Weei nu har jag gjort ditt å nu ska vi göra datt. lyckalyckalycka....
Men egentligen är det ju bara nån slags avundsjuka, jag menar det är väl klart att jag inte missunnar andra att må bra och ha roligt i sina liv.
För mig har ju bloggen blivit ett ställe där jag släpper ut frustrationen som jag bygger upp inuti när den blir för tung.
Det gör ju att min blogg blir ganska grå och tråkig.
Visst jag vet ju att de få som läser säkert är intresserade men jag skulle ju vilja dela med mig av min vanliga vardag också.
Ibland när nåt riktigt kul har hänt så tänker jag att det ska jag skriva om sen men så blir det inte så och sen när man ska skriva så kommer man inte ens ihåg att det hänt nåt kul alls sen sist.
Idag har jag pluggat stora delar av dagen. Det var svårt att komma igång i förmiddags för jag har känt mig så himla seg och nedstämd på sistone(igen)
Jag tror att jag känner av hösten och det gör mig sjukt förbannad.
Jag gör allt för att det inet ska märkas men det gör det ju ändå...i alla fall för mig.
Det känns inte bra inombords och jag blir inte nöjd med vad jag än åstadkommer. Det känns bara gråttgråttgrått utan anledning!
Det finns ju så många som mår så där som har stora anledningar till det men jag....jag har inte förlorat nån, jag behöver inte be om pengar på soc...
jag har man och barn som är friska, jag är inte sjuk....jag är bara grå och nere ändå.
Jag har flera kompisar som ringer och vill träffas, jag blir jätteglad så klart. De vill träffa glada, roliga Ida men så kommer trötta Ida som inte alls är nå kul!
Ofta släpper jag inte fram trötta Ida utan ignorerar att jag inte är som jag brukar. Jag vet ju hur man "spelar" Ida.
Jag vet väl att mina vänner stödjer mig hur jag än är men jag tycker synd om dem när jag kommer dragandes med taskig attityd och höstångest...
Nu har det gått nästan 3 veckor utan att jag kunnat sova ordentligt, det känns som om jag kippar efter luft bara för att överleva dagen.
När jag sitter med skolböckerna så kan ögonen fara igen och jag somnar hur lätt som helst, då när jag inte har tid. Och även om jag håller mig vaken hela dagen så kan jag inte sova på natten.
Somna går ganska bra men sen vaknar jag 5-6 ggr innan det blir morgon och dax att kliva upp.
I natt provade jag tillochmed att sova på en tablett, det gick bättre men inte bra.
Hela kroppen är som en skål med mjölksyra som jag inte rår på att göra nånting med.
Jag orkar inte ens bli besviken över att jag inte får några timmar på jobbet. Lika bra det så kan jag gå hemma och vara grå istället. Eller jag får ju saker gjorda när jag är hemma.
Idag till exempel så har jag skrivit klart och skickat in en insändningsuppgift men det tog hela dagen med något som skulle ha kunnat blivit gjort på några timmar.
Hade jag varit snabbare med det så hade jag hunnit dammsuga och moppa huset, det behövs verkligen!
Och nu när det inte är gjort så känner jag mig stressad över det.
Skulle ha gjort det ist för att sitta här och skriva säger ni, men NEJ jag hade inte gjort det ändå för jag orkade inte.
Ska fara iväg och gå en långis med en vän, jag vet att hon förväntar sig glada Ida så jag försöker att rensa upp bland grå molnen och komma i form.
Jag älskar ju hösten så varför bli nere?? Det är inte ett val som jag gör, det bara kommer över mig och det är inget jag kan stoppa:-(
Hade tänkt att kosta på mig ljusterapi den här hösten men det lär inte hända för den här månaden började med ett stort minus så nu blir det att hålla i slantarna och hoppas att det kan bli tal om lite gratis-sol.
CIAO!
De som skriver om det som de har gjort eller ska göra. Skulle vilja göra det själv på ett så där mysigt sätt som så många får till men jag har kommit fram till att mitt liv är fan inte lika mysigt som många andras.
Ibland kan jag bli irriterad på allas pussisnuttande och gulligullande om allting. Weei nu har jag gjort ditt å nu ska vi göra datt. lyckalyckalycka....
Men egentligen är det ju bara nån slags avundsjuka, jag menar det är väl klart att jag inte missunnar andra att må bra och ha roligt i sina liv.
För mig har ju bloggen blivit ett ställe där jag släpper ut frustrationen som jag bygger upp inuti när den blir för tung.
Det gör ju att min blogg blir ganska grå och tråkig.
Visst jag vet ju att de få som läser säkert är intresserade men jag skulle ju vilja dela med mig av min vanliga vardag också.
Ibland när nåt riktigt kul har hänt så tänker jag att det ska jag skriva om sen men så blir det inte så och sen när man ska skriva så kommer man inte ens ihåg att det hänt nåt kul alls sen sist.
Idag har jag pluggat stora delar av dagen. Det var svårt att komma igång i förmiddags för jag har känt mig så himla seg och nedstämd på sistone(igen)
Jag tror att jag känner av hösten och det gör mig sjukt förbannad.
Jag gör allt för att det inet ska märkas men det gör det ju ändå...i alla fall för mig.
Det känns inte bra inombords och jag blir inte nöjd med vad jag än åstadkommer. Det känns bara gråttgråttgrått utan anledning!
Det finns ju så många som mår så där som har stora anledningar till det men jag....jag har inte förlorat nån, jag behöver inte be om pengar på soc...
jag har man och barn som är friska, jag är inte sjuk....jag är bara grå och nere ändå.
Jag har flera kompisar som ringer och vill träffas, jag blir jätteglad så klart. De vill träffa glada, roliga Ida men så kommer trötta Ida som inte alls är nå kul!
Ofta släpper jag inte fram trötta Ida utan ignorerar att jag inte är som jag brukar. Jag vet ju hur man "spelar" Ida.
Jag vet väl att mina vänner stödjer mig hur jag än är men jag tycker synd om dem när jag kommer dragandes med taskig attityd och höstångest...
Nu har det gått nästan 3 veckor utan att jag kunnat sova ordentligt, det känns som om jag kippar efter luft bara för att överleva dagen.
När jag sitter med skolböckerna så kan ögonen fara igen och jag somnar hur lätt som helst, då när jag inte har tid. Och även om jag håller mig vaken hela dagen så kan jag inte sova på natten.
Somna går ganska bra men sen vaknar jag 5-6 ggr innan det blir morgon och dax att kliva upp.
I natt provade jag tillochmed att sova på en tablett, det gick bättre men inte bra.
Hela kroppen är som en skål med mjölksyra som jag inte rår på att göra nånting med.
Jag orkar inte ens bli besviken över att jag inte får några timmar på jobbet. Lika bra det så kan jag gå hemma och vara grå istället. Eller jag får ju saker gjorda när jag är hemma.
Idag till exempel så har jag skrivit klart och skickat in en insändningsuppgift men det tog hela dagen med något som skulle ha kunnat blivit gjort på några timmar.
Hade jag varit snabbare med det så hade jag hunnit dammsuga och moppa huset, det behövs verkligen!
Och nu när det inte är gjort så känner jag mig stressad över det.
Skulle ha gjort det ist för att sitta här och skriva säger ni, men NEJ jag hade inte gjort det ändå för jag orkade inte.
Ska fara iväg och gå en långis med en vän, jag vet att hon förväntar sig glada Ida så jag försöker att rensa upp bland grå molnen och komma i form.
Jag älskar ju hösten så varför bli nere?? Det är inte ett val som jag gör, det bara kommer över mig och det är inget jag kan stoppa:-(
Hade tänkt att kosta på mig ljusterapi den här hösten men det lär inte hända för den här månaden började med ett stort minus så nu blir det att hålla i slantarna och hoppas att det kan bli tal om lite gratis-sol.
CIAO!
Kommentarer
Trackback
