FruHumla

Det har varit rätt hyfsat ett längre tag nu.
Har haft sjukt mycket med skolan och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag tror fortfarande att jag ska kunna klara det men jag vet faktiskt inte hur.
Är så sjukt rädd att misslyckas eftersom jag verkligen vill det här. Har gjort ansökan till Uppsala, det enda som saknas är betygen från Kemin och Biologin. Bologon är ju kirrad men kemin, fy fan vilken misär!
Det är inte det att jag tror att jag ska misslyckas för att jag inte kan utan för att jag inte hinner lyckas.
Har Arbetsförmedlingen efter mig som en igel helt plötsligt.
Kunde de inte lugna sig några veckor till? Och självklart att de skickar ut brevet till en fredag så att maninte kan göra nåt åt saken förrän på måndag. TREVLIG HELG liksom!
Jaa jag vet att man inte ska oroa sig över sånt man inte kan göra nåt åt men för i helvete! Jag blir så ledsen.
Det är kankse ingen fara men de vill ha nåt intyg om min timanställning och om jag är nöjd med det jobb jag har ska jag avskrivas från A-kassan. Jag är jättenöjd när jag har jobb och vill kunna stämpla när de int ehar nåt men då ska de ha ett intyg om att de inte kan ge mig mer än jag har och det är ju så det är.

Har haft halvångest hela veckan men det har gått bra ändå men nu sitter man här med malande ångest.
Jag som skulle ha en välförtjänt myskväll i soffan.
fredrik är ute och roar sig och det tycker jag är jättekul av flera anledningar. Först för dem han är ute med och sen för att jag vet att han uppskattar det. Jag blir glad över att han hittat på nåt.
Imorrn ska jag åka till Kungsgården och gå på klädbytardag, har faktiskt tagit ut pengar för att handla lite om jag hittar några fynd;-)
Det får bli mitt roliga i helgen för sen är det tillbaka till verkligheten och kemins värld. Jag måste knäcka några kluriga frågor i helgen annars är jag körd på riktigt är jag rädd.

Nu önskar jag att jag hade bloggat som tusan alla dagar då jag mått bra och hade kunnat berätta om alla bra tankar som jag faktiskt har lika ofta som de dåliga men då har jag inte tid då är jag nästan manisk över att fixa  allt som ska fixas innan det blir en dålig dag igen.
Jag har svårt att sova när jag har bra dagar, uppe i varv och för mycket i huvudet. När jag har dåliga dagar sover jag också dåligt emellan varven för då kan jag inte sova för att ångesten ger hjärtklappning.
Det är med andra ord ett lotteri om jag ska sova bra eller inte. Just nu känns inte förutsättningarna så bra men ändå borde jag kunna sova eftersom jag inte sovit bra på hela vecka.
Skulle så gärna sova bra så att jag orkade kliva upp med barnen imorron bitti å ha lite mysmorron med dem innan vi åker iväg, så att Fredrik får sova ostört.
Oavsett hur jag sover på natten så sover jag alltid bra på morgonen, typ mellan 4 och 9-10, så när Celine vaknar 5-7 så vaknar hon mitt i min bästa sömn och det blir alltid konstig i kroppen att bli uppdragen ur sömnen just då.
Ska försöka strax i alla fall eftersom jag så gärna vill ha nån förutsättning för en bra dag imorrn...

Det ska gå!
Det måste gå!

Just nu saknar jag väldigt mycket, min farmor till exempel, usch vad jag saknar henne. Kan knapt skriva om henne utan att tårarna bränner i ögonen.
För 4 år sen började hennes resa utför i ålderdomen, det var då jag började förlora henne. Jag gjorde allt för att hon skulle ha det bra men ändå blev hon bara sämre.
För 3 år sen gick hon bort helt, jag var ute i skogen med mamma och plockade svamp när de ringde.
Egentligen visste jag att hon var borta innan de ringde eller jag visste att det var nära, det kände jag redan på morgone. Jag valde mellan att åka upp till henne eller att gå ut i skogen med mamma. jag var förkyld och ville inte åka upp och smitta henne.
Hade jag åkt hade jag fått vara med henne när det blev slut men ändå var det skönt att slippa det. Jag och mamma åkte dit och satt med henne innan de hämtade henne. Jag vet att hennes hjärta hade stannat men hon var där med oss alla timmar.
Jag ringde hennes systrar och min farbror  medan vi satt där.
Det hände en hel del konstiga saker där i lägenheten så vi vet att hon var där och jag vet att hon var med mig flera månader efteråt också.
Mitt i allt blev jag gravid med Celine, sorg och saknad fick dela plats i hjärtat med sprudlande lycka.

Många känslor från den hösten revs upp förra veckan när Fredriks farmor inte var sitt vanliga jag.
Jag sa till Fredrik att det inte kändes bra när de hade åkt, jag ringde och frågade igen om hur hon kände sig.
Konstig sa hon men hon kände sig inte sjuk.
När det sen blev konstaterat att det var en liten stroke som orsakat alltihopa så kändes det väldigt jobbigt.
När det gäller sånt här är jag fruktansvärt optimistisk, jag orkar inte oroa mig för vad som kan hända. Om pappa blev så pass bra efter allt som hände för 2 år sen så klarar tanten det här nu också.
Men ändå, det river upp, det är klart jag blir rädd.
Jag orkar inte mista nån just nu, ska det absolut hända så får det vänta, ta en kölapp, för jag orkar inte.

Jag lever i en orkan och önskar att jag snart kommer in i ögat så att allting stannar även om det bara är för en stund.
Nån har sagt att det måste bli sämre för att bli bättre.
Jag vet innerst inne att jag mår ganska bra, att det bara är mitt skal som påverkas av allt som händer och sker runt omkring mig.
Jag saknar väldigt många som jag hade omkring mig längre tillbaka, jag hade så många som kunde ta en å annan knuff för att rädda mig, för att jag skulle behöva ta allting själv men numera har jag bara nån enstaka kvar och alla har nog med sina liv, så klart! Inget konstigt med det men jag saknar ändå den tid då vi hade tid för varandra, då vi ställde upp med både kropp och själ för varandra.
Jag är glad att jag varit med om det för jag märker att det är många som inte vet vad jag talar om...

Vi hade det men livet tog det ifrån oss genom alla val man tvingas att ta på vägen till överlevnad.