FruHumla

Jag vet inte om jag är extra känslig eller om det beror på att det rör mig i hjärtat på nåt alldeles särksilt sätt men häromdagen råkade jag se en artikel på aftonbladet.se som gjorde att jag fick tårar i ögonen av bara rubriken. Gick inte in och läste den först men jag blev så illa berörd så jag gick in igen för att se om det verkligen var så illa som rubriken sa.
Ibland låter det värre än det är.
Men så var det inte den här gången, en liten kille i Celines ålder hade fått cancer, blivit bättre med bra prognos som sedan insjuknat snabbt och från att ena dagen tro att han skulle bli frisk hade de fått veta att inget mer fanns att göra för honom.
På kvällen när jag låg för att sova vällde tårarna upp, för det är så fruktansvärt orättvist.
Allting är orättvist.
Såna gånger är jag inte en sån som tänker att det bara händer andra, det kan hända vem som helst och jag tackar gudarna för varje dag mina barn inte är värre sjuka än att lite alvedon kan hjälpa.
Idag såg jag rubriken om att pojken hade gått bort och jag blir så ledsen.
På bilden ligger han med sin napp i munnen, mitt hjärta blöder för varje barn som är sjuk.
Och tårarna rinner.
Det har hänt lite väl mycket för människor omkring mig ett tag nu.
Jag tänker, hoppas, ber att allting ska gå bra för de jag tycker om men jag vågar inte tro helt och hållet för allting är så orättvist.
Jag önskar inte livet ur någon men visst finns det människor i världen som har försakat sin rätt att leva. Om det gick att välja vem som skulle dö så ta dem. De usla, äckliga, hemska som gjort så mycket ont så att de skulle förpassas till det värsta helvetet som skulle kunna finnas.

Jag önskar att det finns ett Nangijala åt alla barn som så orättvist inte längre får leva.

Jag är ledsen om jag får någon annans hjärta att brista men jag hoppas att alla börjar uppskatta det de har lite mera.
Är väldigt väldigt trött på allt ytligt gnäll.


Har jobbat ett par dagar nu, hoppas på att jag kan få ihop livet och jobba lagom.
Tycker faktiskt att det är rätt kul att städa och skönt att röra på mig, önskar bara att jag kan få göra skolan klar så att jag kan ta det jag får fullt ut sen.
Jag känner av en förkylning eller om det är allergin som slår så hårt på mig, det är lite jobbigt.
Annars var jag på en till intervju igår, vet inte hur jag känner inför det för det var inom fastfood kök. Även om det var på Furuvik där jag så gärna vill jobba så vet jag inte om jag vill göra vad som helst för att få jobba där.
Aja det brukar lösa sig, vore ju kul om man iaf skulle få ett erbjudande.
Nu ska jag ta en kopp te för att se om halsen blir nåt bättre.
KRAM!