FruHumla

Jaajoo det finns ju några höjdpunkter också:-P


SIMONE 6/2



LINNÉA 30/7


svampskogen sept-09

Jag är en av dem som tror att det blir vad man gör det till MEN ändå är det så mycket som man faktiskt inte kan rå över.
Många saker kan man må hända ha undvikit att de skett genom att aggera på ett annat sätt. Men visste man innan hur man ska göra allt så skulle det ju aldrig behöva bli fel. Eller hur?
"Vill man så går det" är mitt mantra och under 2009 har jag bevisat för mig själv och många andra att det verkligen är så.
Men ibland spelar det ingen roll hur gärna man vill om man inte kan finna orken. Ibland händer saker så att orken helt enkelt bara inte finns. Kanske är det så att under de perioder när man är så orkeslös så vill man inte tillräckligt mycket? FÖr att energin går åt till att överleva och inte till att "vilja".

Vissa människor kan slänga ur sig att "man måste ta kontrollen över sitt liv" bla bla bla bla bla osv. Det är i många fall rent skitsnack. Många som säger så har aldrig upplevt en kris eller behöva kämpa för att ta sig ur sängen.
Om livet spelar ett elakt spel med en och olyckor och besvikelser travas på hög ett längre tag så finns det inget som heter att "ta sig i kragen" eller "att ta kontrollen".

I år har jag själv inte upplevt så många saker där "livet" har spelat ett spel med mig. I år är det jag som haft kontrollen och viljan och har dessutom klarat av att använda mig av det för att göra en skillnad.
Men det är så många runt omkring mig som fortsatt att ha det jobbigt. Livet pissar fortfarande på dem och det tycker jag är förjävligt. Det är ju tur att alla inte har det jobbigt samtidigt menjag måste säga att jag inte är så van vid att det är jag som har lite flyt när andra inte har det.

Hur som helst så kommer 2010 med en jäkla fart som ett oskrivet blad å jag är faktiskt nervös inför det. Så väldigt mycket nytt kommer att hända som jag måste klara av.
Jag vet att jag VILL men kommer jag ORKA vilja? Det är frågan!
Jag måste ju tro på att mitt flyt ska fortsätta men jag hoppas att det inte ska behöva kosta lika mycket som det gjort iår. Det har kostat lite väl mycket på hemmaplan och det trivs jag inte med. Jag vill inte att mina barn ska tycka när de blir äldre att jag prioriterade bort dem osv. För så är det inte men om jag ska lyxas så kanske man måste flytta prioriteringarna lite och det kan inte ungås att även familjelivet kommer på kant.
Jag tror inte att helgerna kommer bli lika ockuperade nästa år som i år med tanke på att jag inte ska jobba samtidigt som jag pluggar men säker är jag inte=/

Är i alla fall ruskigt glad över att 2009 är över och många med mig känner likadant.
För flera av mina vänner betyder 2010 en stor förändring då de ska få sina första barn. Det glädjer jag mig mycket åt, ju fler bäbisar mina vänner får dessto fler finns det som jag kan få låna:-P
Dessutom så är ni alla väl värda att få känna lyckan över de små liven!
För mig sker också en stor förändring då jag inte längre är en hårt arbetande moder utan numera en studerande småbarnsmamma.

Tack alla som stöttat mig att komma så här långt, jag räknar med ert stöd framöver för det kommer jag behöva. Big time!!!
Tack Fredrik för att du ställer upp på detta. Jag gör det för oss, för att jag inte vill att vi ska hamna i träsket tillsammans med alla andra familjer med taskig inkomst=)

Nu ska jag ta en lång dusch å sen börjar dagens äventyr. Middagen ska förberedas å vi ska hinna spela massor med sällskapsspel...vore inte helt fel att hinna gå ut en stund också men då skulle jag ju inte duscha innan...hum hum, tål att tänkas på=D


Kram till er alla och gott nytt 2010!

CIAO

De senaste veckorna har väl mest bara flytit förbi.
Lite julstress har smugit sig på men inte värre än att det är roligt...men man blir ju trött ändå.
Jag är skitless på ungar som inte lyssnar! Den ena för att hon tror att hon kan allt själv å den andra för att hon bara är trotsig. Blir så slut i huvudet så det är inte sant.
Imorrn jobbar jag iaf sista dagen för i år sen har jag en dag kvar i början på januari sen är det slut med det ett tag. Vilket känns ganska skönt men samtidigt har jag ju lite grann att styra upp inför skolstarten och det känns just nu lite jobbigt. Försöker lägga det åt sidan å bara njuta av julen men jag vet ju hur det är sen i början på januari, då får man inte tag i en enda människa så ska jag fråga måste jag göra det nu.
Det blir nog bra bara jag kommer in i det men med tanke på att jag drömt drömmar om att gå in i fel salar å inte veta vart jag ska vara ändå sen i våras så känns förutsättningarna inte helt ok inför det här:-P
I drömmarna har jag alltid glömt schemat så jag vet inte nånting och alla är som uppslukade av jorden...

Hinner inte skriva mer för den minsta odågan vägrar sova så just nu håller hon på och lensar skafferiet..

God jul till er alla utifall jag inte hinner in nåt mer innan dess!!

Ciao!!

Hello!
Man skriver ju allt för sällan, det är ju konstaterat nu=S
Läser ju andras bloggar å älskar de som uppdaterar ofta:-P åsså är man så kass själv*hihi* De bloggar som jag tycker är mest intressanta eller vad jag ska säga uppdateras inte så jätteofta men å andra sidan så blir man så glad när det kommit ut något nytt.

Sen jag blev klar med skolan har jag jobbat en vecka, varit hemma med vård av barn eftersom Celine fick feber å så har jag hunnit med att vara lite arbetslös också.
Jag är väldigt trött och sliten just nu, jag vet att det säkert skulle hjälpa att dra igång med lite motion, särskilt utomhus men jag orkar bara inte.
Igår var jag såå sugen på att ligga i soffan å se på film hela dagen men det blev inte någon film men heller inget vettigt gjort så till kvällen fick jag en sån stressångestattacks å att jag sov skitkass...typiskt mig att få ångest bara för att jag varit lat en hel dag*suck*
Så idag var jag ju tröttare än nånsin och blev liggade i soffan med Celine på fm. Det var riktigt skönt men otroligt segt när jag väl försökte dra igång dagen. Jag hade väldigt ont i magen och mådde nästan illa men jag tror att det var sviterna efter nattens oro.
Drog igång lite med tvätten, plockade ur diskmaskinen och fick fram köksbänken igen men sen blev orken slut.
La mig på soffan och tittade på alla de mysiga dag-tvprogrammen som jag inte sett sen i februari. Började faktiskt fundera på hur länge sen det var jag såg en hel dokumentär om förlossningar, tranor eller australiens djur och det måste ha varit i februari precis innan jag började plugga.
Jag var SÅ värd det och just nu mår jag så bra! Har ju gjort lite nytta idag så det gör väl att man håller ångesten i chack.
Imorrn ska jag jobba å sen ska jag försöka ha en liten julklappsdate med min man, hoppas att ungarna kan åka nånstans så länge.
Sen vill jag hinna göra pepparkaksdeg och lite sånt.
Vet inte om jag har nåt jobb onsdag-torsdag men fredag har jag iaf.

Fick ju ett litet glädjebesked idag också...Det är många vänner och bekanta som ska ha barn nu och man blir ju lika glad varje gång man får höra men idag blev jag lite extra glad för den här tjejen är ju bara en så underbar tjej...kram på dig E:-P

Nu ska jag natta barn och se på Simon och Thomas <3

Så hoppas jag att Mr Ågren håller sig på avstånd ett tag igen!

Ciao!!

Ja det är jag faktiskt!!
Idag hade jag muntligt förhör i kemin med bland annat en muntlig redovisning av mitt fördjupningsarbete.
Det gick bättre än jag hade hoppats på och det resulterade i ett VG på hela kursen.
Jag har ju haft en del MVG på några insändningar men eftersom jag inte skrev Vg på slutprovet så visste jag inte om jag kunde få VG men det kunde jag tydligen=)
Det som jag blev mest glad över var det beröm jag fick, det ger mig mer än vad betyget säger. Den här läraren kan verkligen väldigt mycket om kemi så det är ju roligt när man kan diskutera med honom och ha "intelligenta" frågor om ni förstår hur jag menar=)
Han sa också att han så gärna hade velat få ge mig MVG när jag kämpat så men att det saknades lite för många poäng på slutprovet.
Heeeelloooo?! Jag är skitnöjd med ett G så det är lugnt:-P
Men det är kul att han kände så.

Jaja jag ska sluta skruta nu=)
Nu ska bara betygen hämtas ut å skickas in till Uppsala så får vi alla hålla tummar och tår för att jag får en riktigt skön julklapp i år.

Jag vill det här så mycket!

De senaste veckorna har varit äckligt tuffa och jag har brottats med ont i kroppen, ont i huvudet, stress och press. Nu är skolan klar men det hänger kvar i kroppen efter att ha varit på spänn i flera månader.
Nu önskar jag mig lugn i min närhet så att jag kan få ner kroppen på jorden igen. Kanske kunna komma ut på lite promenader och sånt.
Allt har ju varit inställt i över 2 månader så jag behöver få komma igång igen nu.
Framförallt vill jag hinna få lite tid med min familj och även hinna träffa de vänner som jag saknat.
Det är väl rätt fullt redan då det inte bara är en sak som skjutits framåt men har ni nåt skoj på G kan ni väl bjuda in mig;-)

Nu ska jag ta lite kvällste.

Ciao!

Hur kan den minsta, svagaste flickan gömma sig inom starkaste, mest kämpande mamman?

Vi är flera såna flickor, inte bara jag.
Så bräcklig inuti men står på sig och slåss med näbbar och klor för sig själv, familj och andra. Ett sammanfattande ord för oss flickor är att vi behöver bekräftelse på alla sätt och vis. Det är inte ett sätt att växa det är ett sätt att överleva.
Kan tycka att det inte är något fel i det, hellre vara lite beroende av bekräftelse än andra droger. Men det är klart att jag gärna skulle vilja vara vanlig och fungera som alla andra. Men tänker jag på de mest "vanliga" jag känner så ser jag även egenskaper som jag aldrig skulle vilja ha. Att bara finna mig i allt även om det gör mitt liv värre, varför gör människor så??
Varför säger man inte att det inte är okej? Du gör mig ledsen när du gör så! Det ställer till problem för mig och min familj om det här beslutet tas!
Varför ber människor om ursäkt för sig själv och inte tar för sig det som de har rätt till??
Jag betalade för en hel overall men fick bara jackan*ryck på axlarna* jaja det var ju inte så dyrt för bara jackan, får köpa resten sen...BUT WHY??!

Rätt ska vara rätt och går det inte att göra alla nöjda kan rättvisa duga. Så länge alla får kompromissa kan jag gå med på det men att vissa ska glida fram på räkmackorna( ja där kom dom igen, blää) så ska andra pressa sig upp för den brantaste backen som skådats.
Det får räcka nu!
Be inte om ursäkt för att ni behöver dagis.
Finn er inte bara i att Swebus drar in bussar så ni måste åka bil till jobbet. Kämpa lite!

När jag möter folk som säger att det inte spelar nån roll om man höjer rösten så kan jag fråga om de har försökt. Nä för det hjälper inte...

NEWSFLASH!

Är man tillräckligt många så kan den visst gå! Även om det inte kan hända på en gång så kanske det ändras sen för att man har lyft frågan och öppnat ögonen på dem som bestämmer.
För de lever inte i våran värld, de förstår inte att åren går och att livet ute i familjerna ändras.
Utvecklingen går framåt vare sig vi vill eller inte.
Man hör föräldrar säga att det där gäller inte oss, vi klarar det bra som det är.
Så byter man jobb, får fler barn eller farmor som alltid ställt upp blir gammal och sjuk.
Då är det försent, saker och ting måste ändras nu för att underlätta för alla möjliga framöver.
Det är ju bra att så många är nöjda och klarar sig med det vi får idag men i många fall skulle jag önska att man kunde ställa upp solidariskt. Sätta sig in i andras problem och hjälpa dem kämpa.
Inse att nästa gång kan det vara vi som behöver stöttning.

Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva nån gravidpening eller föräldrapenning igen men jag kommer ändå att slåss tillsammans med de kvinnor som kommer behöva det.
Hade några mammor lyft den här frågan för 10 år sen hade jag kanske fått bättre hjälp när jag var gravid. Men bara för att de inte fick igenom någon förändring tänker inte jag låta bli att försöka.
Misslyckas vi att få fram förändringar så hoppas jag att de yngre mammorna tar tag i det och nästa och nästa.
Är så förbaskat trött på lama regler och "experter" som inte lever i verkliga världen!

VAKNA!!

Det är snart 2010 och vi snackar jämställdhet och vi mammor ska inte kunna ta oss till jobbet på ett säkert sätt för att vi inte får lämna på dagis en kvart tidigare.

Fucking unbeliveable!!

Som Chef Ramsey skulle ha sagt


Gör oss sällskap i vår facebookgrupp eller titta in på vår debattfråga på sandviken. se demokrati/dialog

JA vaccins vara eller icke vara har ju varit en het potatis ett tag nu.
Jag väljer att tro på forskarna och lita på att de vet hur man gör ett vaccin efter nästan 100 år.
Alla får ta sina beslut och tro vad de vill men det är klart jag blir irriterad när argumenten inte håller.
Ja det innehåller en del saker som inte är helt bra att stoppa i kroppen men det är sånt som vi får i oss ändå, samma mängd på sisådär 3 dagar. Hade det varit nåt som det tar år eller halvår att få i sig samma mängd av hade jag kunnat börja köpa argumenten men nää, jag kan inte.

Jag var rädd för att få en allergisk reaktion av sprutan och det är klart att jag inte ser fram emot att ha ont i armen imorrn eller få feber å vara hängig i flera dagar. Än mindre vill jag att Celine ska bli det men för oss är det här det bästa vi kunde göra.
Ingen av oss orkar med en vinter med mängder av nätter på riks80 på väg till sjukhuset med astma och krupp. Har vi otur så blir det ändå, men nu har jag gjort vad jag kunnat för att mildra det.

Det var en kvinna som fick allergisk reaktion av sprutan när vi var på HC idag. Det kändes så orättvist, när hon tagit en chans att slippa bli sjuk och så blev det så där.
Förmodligen blev det bra med medicin men det är klart man blir orolig att det ska hända nåt värre.

Jag tror inte att någon kommer bli så sjuk som de förutspådde i början och att det kommer bli någon pandemi men en ny influensa kan ändå ställa till problem när hela familjer bli liggande i feber osv.
Det är det jag vill slippa och eftersom den här influensan har gett sig på luftrören extra mycket så känns det INTE okej att låta Celine bli utan. Överläkaren på barnkliniken höll med så det fanns inga tvivel för mig.

Jag har ont i armen nu, vi får väl se om ett par dagar vem hur det blir med oss...
men än så länge ser jag inga anledningar till att låta bli.

Det har varit rätt hyfsat ett längre tag nu.
Har haft sjukt mycket med skolan och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag tror fortfarande att jag ska kunna klara det men jag vet faktiskt inte hur.
Är så sjukt rädd att misslyckas eftersom jag verkligen vill det här. Har gjort ansökan till Uppsala, det enda som saknas är betygen från Kemin och Biologin. Bologon är ju kirrad men kemin, fy fan vilken misär!
Det är inte det att jag tror att jag ska misslyckas för att jag inte kan utan för att jag inte hinner lyckas.
Har Arbetsförmedlingen efter mig som en igel helt plötsligt.
Kunde de inte lugna sig några veckor till? Och självklart att de skickar ut brevet till en fredag så att maninte kan göra nåt åt saken förrän på måndag. TREVLIG HELG liksom!
Jaa jag vet att man inte ska oroa sig över sånt man inte kan göra nåt åt men för i helvete! Jag blir så ledsen.
Det är kankse ingen fara men de vill ha nåt intyg om min timanställning och om jag är nöjd med det jobb jag har ska jag avskrivas från A-kassan. Jag är jättenöjd när jag har jobb och vill kunna stämpla när de int ehar nåt men då ska de ha ett intyg om att de inte kan ge mig mer än jag har och det är ju så det är.

Har haft halvångest hela veckan men det har gått bra ändå men nu sitter man här med malande ångest.
Jag som skulle ha en välförtjänt myskväll i soffan.
fredrik är ute och roar sig och det tycker jag är jättekul av flera anledningar. Först för dem han är ute med och sen för att jag vet att han uppskattar det. Jag blir glad över att han hittat på nåt.
Imorrn ska jag åka till Kungsgården och gå på klädbytardag, har faktiskt tagit ut pengar för att handla lite om jag hittar några fynd;-)
Det får bli mitt roliga i helgen för sen är det tillbaka till verkligheten och kemins värld. Jag måste knäcka några kluriga frågor i helgen annars är jag körd på riktigt är jag rädd.

Nu önskar jag att jag hade bloggat som tusan alla dagar då jag mått bra och hade kunnat berätta om alla bra tankar som jag faktiskt har lika ofta som de dåliga men då har jag inte tid då är jag nästan manisk över att fixa  allt som ska fixas innan det blir en dålig dag igen.
Jag har svårt att sova när jag har bra dagar, uppe i varv och för mycket i huvudet. När jag har dåliga dagar sover jag också dåligt emellan varven för då kan jag inte sova för att ångesten ger hjärtklappning.
Det är med andra ord ett lotteri om jag ska sova bra eller inte. Just nu känns inte förutsättningarna så bra men ändå borde jag kunna sova eftersom jag inte sovit bra på hela vecka.
Skulle så gärna sova bra så att jag orkade kliva upp med barnen imorron bitti å ha lite mysmorron med dem innan vi åker iväg, så att Fredrik får sova ostört.
Oavsett hur jag sover på natten så sover jag alltid bra på morgonen, typ mellan 4 och 9-10, så när Celine vaknar 5-7 så vaknar hon mitt i min bästa sömn och det blir alltid konstig i kroppen att bli uppdragen ur sömnen just då.
Ska försöka strax i alla fall eftersom jag så gärna vill ha nån förutsättning för en bra dag imorrn...

Det ska gå!
Det måste gå!

Just nu saknar jag väldigt mycket, min farmor till exempel, usch vad jag saknar henne. Kan knapt skriva om henne utan att tårarna bränner i ögonen.
För 4 år sen började hennes resa utför i ålderdomen, det var då jag började förlora henne. Jag gjorde allt för att hon skulle ha det bra men ändå blev hon bara sämre.
För 3 år sen gick hon bort helt, jag var ute i skogen med mamma och plockade svamp när de ringde.
Egentligen visste jag att hon var borta innan de ringde eller jag visste att det var nära, det kände jag redan på morgone. Jag valde mellan att åka upp till henne eller att gå ut i skogen med mamma. jag var förkyld och ville inte åka upp och smitta henne.
Hade jag åkt hade jag fått vara med henne när det blev slut men ändå var det skönt att slippa det. Jag och mamma åkte dit och satt med henne innan de hämtade henne. Jag vet att hennes hjärta hade stannat men hon var där med oss alla timmar.
Jag ringde hennes systrar och min farbror  medan vi satt där.
Det hände en hel del konstiga saker där i lägenheten så vi vet att hon var där och jag vet att hon var med mig flera månader efteråt också.
Mitt i allt blev jag gravid med Celine, sorg och saknad fick dela plats i hjärtat med sprudlande lycka.

Många känslor från den hösten revs upp förra veckan när Fredriks farmor inte var sitt vanliga jag.
Jag sa till Fredrik att det inte kändes bra när de hade åkt, jag ringde och frågade igen om hur hon kände sig.
Konstig sa hon men hon kände sig inte sjuk.
När det sen blev konstaterat att det var en liten stroke som orsakat alltihopa så kändes det väldigt jobbigt.
När det gäller sånt här är jag fruktansvärt optimistisk, jag orkar inte oroa mig för vad som kan hända. Om pappa blev så pass bra efter allt som hände för 2 år sen så klarar tanten det här nu också.
Men ändå, det river upp, det är klart jag blir rädd.
Jag orkar inte mista nån just nu, ska det absolut hända så får det vänta, ta en kölapp, för jag orkar inte.

Jag lever i en orkan och önskar att jag snart kommer in i ögat så att allting stannar även om det bara är för en stund.
Nån har sagt att det måste bli sämre för att bli bättre.
Jag vet innerst inne att jag mår ganska bra, att det bara är mitt skal som påverkas av allt som händer och sker runt omkring mig.
Jag saknar väldigt många som jag hade omkring mig längre tillbaka, jag hade så många som kunde ta en å annan knuff för att rädda mig, för att jag skulle behöva ta allting själv men numera har jag bara nån enstaka kvar och alla har nog med sina liv, så klart! Inget konstigt med det men jag saknar ändå den tid då vi hade tid för varandra, då vi ställde upp med både kropp och själ för varandra.
Jag är glad att jag varit med om det för jag märker att det är många som inte vet vad jag talar om...

Vi hade det men livet tog det ifrån oss genom alla val man tvingas att ta på vägen till överlevnad.

Ja idag känns det bättre men å andra sidan har jag inte hunnit vara vaken så länge heller *haha*
Två nätter på rad med hyfsad sömn kankse gjorde susen ändå?
Var ju och träffade bästa Maja igår och tog en rask promenad på en timme så det lägger jag också till på må-bra-kontot. Det är så roligt att se hennes mage växa och veta att det kommer att komma en liten bäbis i januari.
Man blir ju lite sugen själv men det är verkligen hennes tur nu!
Förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas en del i vår om jag kommer in i skolan och hon ska vara mammaledig. Jag kommer nog få låna bäbis så att jag klarar mig:-)
Nu ska jag sätta fart och städa upp i det råtthål som vi bor i för det vart ju aldrig klart när jag höll på för några dagar sen.
Sen ska jag ta tag i kemin så att jag inte kommer efter det jag kämpade in igår.
Missade ju ett samtal från jobbet 4.50 i morse, det gör inte så mycket att jag blev hemma idag nu när jag känner att jag mår bättre efter den sömn jag fått men jag är ju rädd att jag ska missa jobb resten av veckan bara för att jag missade att svara idag...
Man vet ju inte hur de tänker. Ibland känns det som att det bara är tur vem som får jobba.

CIAO! 

Vad trevligt det är att läsa andras bloggar.
De som skriver om det som de har gjort eller ska göra. Skulle vilja göra det själv på ett så där mysigt sätt som så många får till men jag har kommit fram till att mitt liv är fan inte lika mysigt som många andras.
Ibland kan jag bli irriterad på allas pussisnuttande och gulligullande om allting. Weei nu har jag gjort ditt å nu ska vi göra datt. lyckalyckalycka....
Men egentligen är det ju bara nån slags avundsjuka, jag menar det är väl klart att jag inte missunnar andra att må bra och ha roligt i sina liv.
För mig har ju bloggen blivit ett ställe där jag släpper ut frustrationen som jag bygger upp inuti när den blir för tung.
Det gör ju att min blogg blir ganska grå och tråkig.
Visst jag vet ju att de få som läser säkert är intresserade men jag skulle ju vilja dela med mig av min vanliga vardag också.
Ibland när nåt riktigt kul har hänt så tänker jag att det ska jag skriva om sen men så blir det inte så och sen när man ska skriva så kommer man inte ens ihåg att det hänt nåt kul alls sen sist.

Idag har jag pluggat stora delar av dagen. Det var svårt att komma igång i förmiddags för jag har känt mig så himla seg och nedstämd på sistone(igen)
Jag tror att jag känner av hösten och det gör mig sjukt förbannad.
Jag gör allt för att det inet ska märkas men det gör det ju ändå...i alla fall för mig.
Det känns inte bra inombords och jag blir inte nöjd med vad jag än åstadkommer. Det känns bara gråttgråttgrått utan anledning!
Det finns ju så många som mår så där som har stora anledningar till det men jag....jag har inte förlorat nån, jag behöver inte be om pengar på soc...
jag har man och barn som är friska, jag är inte sjuk....jag är bara grå och nere ändå.
Jag har flera kompisar som ringer och vill träffas, jag blir jätteglad så klart. De vill träffa glada, roliga Ida men så kommer trötta Ida som inte alls är nå kul!
Ofta släpper jag inte fram trötta Ida utan ignorerar att jag inte är som jag brukar. Jag vet ju hur man "spelar" Ida.
Jag vet väl att mina vänner stödjer mig hur jag än är men jag tycker synd om dem när jag kommer dragandes med taskig attityd och höstångest...
Nu har det gått nästan 3 veckor utan att jag kunnat sova ordentligt, det känns som om jag kippar efter luft bara för att överleva dagen.
När jag sitter med skolböckerna så kan ögonen fara igen och jag somnar hur lätt som helst, då när jag inte har tid. Och även om jag håller mig vaken hela dagen så kan jag inte sova på natten.
Somna går ganska bra men sen vaknar jag 5-6 ggr innan det blir morgon och dax att kliva upp.
I natt provade jag tillochmed att sova på en tablett, det gick bättre men inte bra.
Hela kroppen är som en skål med mjölksyra som jag inte rår på att göra nånting med.
Jag orkar inte ens bli besviken över att jag inte får några timmar på jobbet. Lika bra det så kan jag gå hemma och vara grå istället. Eller jag får ju saker gjorda när jag är hemma.

Idag till exempel så har jag skrivit klart och skickat in en insändningsuppgift men det tog hela dagen med något som skulle ha kunnat blivit gjort på några timmar.
Hade jag varit snabbare med det så hade jag hunnit dammsuga och moppa huset, det behövs verkligen!
Och nu när det inte är gjort så känner jag mig stressad över det.
Skulle ha gjort det ist för att sitta här och skriva säger ni, men NEJ jag hade inte gjort det ändå för jag orkade inte.
Ska fara iväg och gå en långis med en vän, jag vet att hon förväntar sig glada Ida så jag försöker att rensa upp bland grå molnen och komma i form.

Jag älskar ju hösten så varför bli nere?? Det är inte ett val som jag gör, det bara kommer över mig och det är inget jag kan stoppa:-(
Hade tänkt att kosta på mig ljusterapi den här hösten men det lär inte hända för den här månaden började med ett stort minus så nu blir det att hålla i slantarna och hoppas att det kan bli tal om lite gratis-sol.

CIAO!

Det är så kluvet allting.
Vi har haft såna underbara helger i sommar.
Vädret har ju varierat men nu sista helgerna så har ju även det klaffat.
Imorron börjar mina skolkurser igen. Det är ju något jag så gärna vill men nu känner jag pressen. Jag vet att jag kan klara det menj ag vet ju också vilket sjuhelsikes jobb det kommer bli.
Jag behöver jobba för att få ihop pengar så det blir ju till att multitaska. egentligen inga problem det heller men jag är såå rädd för att försaka familjen. Låta Fredrik göra mer än han orkar med, inte hinna göra saker med familjen som jag faktiskt vill.
Den här helgen har runnit iväg med en hel dag med bad och solsken och en dag på resande fot på flyguppvisning och mys.
Verkligen jättehärligt men nu vet jag ju att nästa helg KAN jag inte göra det för då MÅSTE jag läsa.
Jag hatar måsten, vem gör inte det?!
Jag är väl inte särskilt van vid att göra såna här själviska val heller. Det är ju JAG som vill bli nånting osv men samtidigt så tänker jag ju på att alla tjänar på att jag får ett jobb där jag tjänar lite bättre och gör något som jag vill göra.
Det är ju en investering för framtiden men ändå är jag så rädd, för vad är väl pengarna och utbildningen värd om jag har försakat Fredrik och barnen på vägen?
Ingenting är ju värt om jag inte skulle ha dem kvar?
Kan man hitta balansen, kommer man att hinna "kompensera" dem emellan varven eller kommer jag vara upp över öronen begravd i skola terminerna igenom?
Nu är det "bara" 10-15 veckor i höst och så jäkla "bara" känns det då rakt inte!
Jag vill jobba för jag trivs och det är ju en härlig känsla när pengarna kommer, samtidigt så skulle dte kännas så lättande om jag inte fick full tid.
Men samtidigt är det ju så också att det är sällan det blir det där "lagom", allt eller inget är ju oftast det som gäller.
Vet inte hur jag ska vända och vrida mig men det måste gå på nåt vis.
Fredrik säger ju att han stöttar mig, han förstår ju att det är en bra chans för oss att få det bra sen. Men ingen kan ju lova att hålla ihop för alltid.
Många krav är borta, det får bli som det blir men man kan ju inte sjunka hur lågt som helst. Det finns gränser för vad man kan försaka, just nu kan jag inte komma på några exempel men det får inte gå ut över ungarna mer än våra skiftjobb redan har gjort.
Så för att det inte ska gå ut över dem med läxläsning och sånt vardagligt så blir det helgerna som blir mina pluggdagar, så jag kommer inte kunna åka med till nåt badhus osv i höst.
Iof så är Fredrik sjukt bra på att göra sånt på egen hand med kottarna så det är jag inte orolig för alls men jag vill ju vara med!
Men hellre det än ännumera stress på vardagskvällarna, de är jobbiga som de är.
Jag har ett "schema" klart i skallen men jag vet att den tiden inte kommer att räcka så det är det där andra som jag måste klämma in nånstans, men vart?

Det första blir att försöka ringa skolan och byta lärare, har ingen lust alls att ha samma kemilärare den här terminen och nu dessutom i båda ämnena. Tappade förtroendet helt för honom när han ringde och gjorde en hel hönsgård av en fjäder. När en kurskompis hade ifrågasatt betyget...Egentligen är jag dum om ja byter honom för han är snäll med betygen men han kunde inte förklara så bra för mig så jag är kluven.
Kanske byter jag bara biologiläraren och ger honom en chans i kemin, typiskt o-bra att byta bort en lärare som är snäll med betygen och som man vet gillar ens sätt att göra uppgifter på*hmmm*
Tål att tänkas på!
Bara det känns som fusk, att välja lärare efter hur det sätter betyg*haha*
Nåja, nu ska jag strax i säng.

CIAO!

Man har ju världens störtskönaste ungar:-) varav den äldsta vet aaallt här i världen.
Så här kommer dagens sanning*hihi*
Satt i bilen igår och de gjorde reklam för Madonnas konserter. Emilia undrade vem Madonna var, hon hade ett så konstigt namn.
Det är hon som sjunger den här låten sa jag(som spelades på radion efter reklamen)
Jag berättade också att våra kompisar Maria och Mattias skulle åka och titta på hennes stora konsert.
Det blev tyst bak i bilen en stund och sen säger Emilia att hon har ju minsann sett både Markoolio och Alice inne i Gävle!
Citat: Och dom är RIKTIGA popstjärnor dom!!
Ja vem faan tror Madonna att hon är liksom*hahahahaaa*
Försökte tala om att Madonna är lika gammal som mormor och har vart känd sen jag och Maria var liten men njaaa inte kunde hon väl vara lika stor som Markoolio?


Åsså måste jag berätta ett gammalt blondinskämt bara för att jag älskar det:-D
Den är till dig Ammi;-)


Hur vet man att det sutit en blondin vid datorn??


Det är tippex på skärmen!!

Nu ska vi snart packa ihop och åka ut tll stugan och bada dagen lång. Det ska bli härligt.

CIAO!

Ja här kommer de utlovade men bortglömda bilderna på köket:-)
Är supernöjd med funktionen, utseendemässigt blev det bättre än innan men det säger inte så himla mycket*haha*
Jag skulle vilja sätta några tuffa wallies på luckorna. De går ju att ta bort men skulle liva upp det lite så länge man orkar med dem.
Får se hur det blir med den saken...

Nu har Fredrik slut på semestern så imorrn är det tänkt att vardagen ska komma tillbaka.
Ungarna ska på dagis och fritids, jag ska börja läsa igen och det blir en massa tider att hålla rätt på igen.
Det suger!
I slutet på förra veckan tänkte jag att det skulle bli skönt men nu har jag bara söndagsångest.
Vill inte gå och lägga mig fast jag snart borde, har ingen lust helt enkelt.
Nu är det ju bara en vecka så är Fredrik ledig igen sen men det gör nästan saken lite värre för då är det här bara en vecka som ska genomlevas, den riktiga tillvänjningen är inte förrän om 14 dagar.
Jag får sova en haltimme till imorrn bitti men i gengälld måste jag jobba en hel timme till på em.
Jag hoppas verkligen att jag får någon hjälp den här veckan annars får jag nog nåt rus.
Ska be om ett par dagar ledig närmaste veckorna också, känner att jag behöver det för att komma in mig i pkuggandet och för att få gå till frissan osv.
Jag har ju jobbat när de flesta andra har haft semester och jag trodde inte att det skulle bli så pass drygt som det faktiskt har varit.
Kanske skulle ta och ta mig en dusch och skaka av mig oron som kryper i kroppen.
Båsa barnen sover nu iaf, det känns skönt. Fredrik är så duktig på att lägga dem så jag får dåligt samvete varje gång. Men varför ska jag "slåss" med dem i timmar när han kan lägga dem på en kvart?
När Fredrik inte är hemma går det oftast bra för mig att lägga men inte annars. Blir väl en sån sak som vi får ta tag i när höstens mörker sveper in.

Nu är nya kyl/frysen på plats och nya skafferiet är monterat, sjutton vad bra det blev!

Dax att duscha
CIAO!

I går hämtade jag Mirjam och Jonas hemma hos dem strax innan 20.
Jag hade jobbat hela dagen och var på affären när Mirjam ringde och berättade att det var lite värkar på gång igen. Jo det kändes ju lite "igen" eftersom det varit en del såna de senaste veckorna men man kan ju aldrig riktigt veta när det är på riktigt.
I alla fall så handlade jag klart åkte hem, åt middag för att vara säker på att få någon:-D och sen hade vi grannarna över på kaffe.
Eftersom klockan började bli efter 19 så trodde jag nog att det var ett falsklarm till men Mirjam ringde och sa att hon ville åka in. Jag kände nog på mig att det var nåt i görningen så jag åkte in och skjutsade dem.
Det har ju varit bestämt sen länge att jag skulle vara med dem på förlossningen som lite avlastning för Jonas och som stöd för Mirjam så även för mig kändes det lite "äntligen" när barnmorskan sa att det börjat öppna sig och att det var något på g.
I början trodde vi alla, även BM att det skulle gå ganska snabbt men efter några timmar kom sanningen ikap oss och vi fick inse att det inte gick så plättlätt som man kunde önska sig.
Varje kvinna som föder barn är en hjältinna i mina ögon men att dessutom hålla modet uppe så som Mirjam faktiskt gjorde är beundransvärt.
Framåt natten körde vi in i väggen totalt, det stod helt stilla och jag tror att även Mirjam upplevde det som att det stannade. Värkarna gjorde knappt ont längre, vilket kan vara skönt när man jobbat hårt i många timmar men som BM sa på det viset blri det inga bäbisar.
Det började kännas aktuellt för Mirjam att få ryggbedövning eftersom en spänd mamma kropp jobbar emot värkarna och det kan göra att det blir stopp.
Jag förstod verkligen Mirjams rädsla eftersom jag själv har känt den men i valet mellan en bedövning eller en lång lång förlossning kändes valet inte så svårt...I alla fall inte för mig, jag menar det är ju lätt att stå på sidan och säga vad som ska göras, det var ju inte mig de skulle sticka i. Inte heller var dte mig det gjorde ont på den här gången.
Eftersom jag själv har två barn och använt den bedövningen båda gångerna så kunde jag övertyga Mirjam tillsammans med BM om att det var det bästa, hon var halvöppen och det hände absolut inget mer så nånting behövde vi ju göra eftersom det inte hade hjälpt att ta hål på hinnorna heller.
Det var väl här nånstans som jag faktiskt kände mig viktig en liten stund, ett stort beslut som dessutom ska genomföras.
Det var jobbigare att se Mirjam så förtvivlad över att behöva sätta bedövningen än att se henne ha ont av värkarna men det kändes ändå att jag kunde stödja henne på ett sätt som gjorde att hon vågade trotsa sin rädsla.
Det här var också en av de delar som Jonas verkligen inte klarar av men jag kände att för mig var det inga som helst problem.
Vi fick vänta på läkaren i över 2 timmar, så jag var verkligen glad över att värkarna var så pass få och svaga. Vi fick en välbehövlig vila.
Men vilket tur vi hade med läkaren! Jätteduktig, ett stick och en klockren bedövning.
När bedövningen väl börjat verka och det inte drog igång något mer blev både jag och Mirjam väldigt otåliga och vi bestämde att det var dax att be dem komma och hjälpa igång det hela.
När BM kände på henne den här gången blev vi alla förvånade för under vår vila hade allt satt igång och det var nu öppet 7 cm och det var ett helt annat läge än innan bedövningen.
Jag tror att bara lättnade över att det satt lite mera fart fick Mirjam till att tagga igång. Vi kunde jobba tillsammans så att hon kunde stå upp och jag märkte att det tog i ordentligt för henne.
Jag började misstänka att det faktiskt kunde ta sig en ny vändning och bli klart innan frukost i alla fall.
Klockan var 5 på morronen och det rullade på.
Från halv sex var det på g på riktigt, Mirjam var helt slut och jag kände mig lite som en furir på ett bootcamp.
Du kan klara det! Kom Igen! Bara lite till! EN gång till!
Och fast hon inte trodde det själv så fanns krafterna där nånstans, hon imponerade på både BM och sköterskan.
Det kändes tufft att "kräva" mer och mer av någon som är så trött. Jag menar jag var ju äkligt trött jag med och då var det inte jag som hade haft ont hela natten.
Under krystningen stod jag och Jonas på varsin sida om Mirjam, till en början höll hon våra händer men bytte sedan ställning.
Det var så fantastiskt när man kunde börja skymta huvudet och man verkligen kunde förstå att snart är det klart.
Bm och sköterskan skojade om att det var dax att skynda på så att de fick gå hem och lägga sig, det var det sjunde barnet på deras skift som var på väg att födas.
Jag sa att om hon raskade på skulle jag hinna till jobbet.
Och plötsligt var hon bara där, en liten tjej och vi som trott på en kille hela natten:-D
En så härlig känsla, ja nästan lika stor som att få barn själv, fast på ett annat vis.
Mirjam bara bestämmer där och då att dte var Linnéa som kommit och ingen annan.
Sen säger hon till mig att jag får skynda mig till jobbet.
Som om jag hade kunnat sticka då? Jag hade ju väntat lika länge på tösen som de*hihi* Men efter en halvtimme var det ändå dax att sticka och det kändes också som att mitt mission var slutfört.
Väl godkänt dessutom, om man får säga det själv;-)

Behöver jag säga att dagen förflöt i en dimma? Inte en av mina bästa dagar på jobbet men chefen visste vad jag hade varit ute på under natten så jag tror det är okej.

På vägen hem var jag bara tvungen att få åka upp och titta till lilla familjen och hålla det lilla undret.
Alla barn är speciella men för mig kommer den här lilla tösen att vara lite mer speciell.
När hon blir tonåring och är ute och ränner efter killar kommer jag ändå kunna säga att hon ska lyssna på nån som vart med sen hon föddes;-):-D
Det var jag som klippte navelsträngen eftersom Jonas inte gärna pysslar med sånt.

Ja så gick det till natten mellan 29 och 30 juli när Nellie blev storasyster.

Jag tror att många tjejer skulle uppleva sina förlossningar mer positiva om de hade mera stöd av någon som orkar ta hand om dem.
Papporna gör absolut sin del i det hela men jag tror att även de mår bra av att slippa stå där med besluten, hur ska de veta?
På det här viset kan de välja vad de vill vara med om och slippa bli tvingade till saker som de känner stort obehag över. De allra flesta ställer ju så klart upp för sin partner när det inte finns någon annan men ska det behöva vara så? Att man måste för att det inte finns nån annan?
Skulle någon fråga mig så skulle jag mer än gärna vara med igen men självklart ska det vara ett val av föräldrarna och det ska vara en person som man verkligen känner sig trygg med.

Nu ska jag sova för jag är slut som bara den och imorrn är det en ny arbetsdag och efter den ska jag skjutsa hem familjen från BB.

Foto kommer, jag lovar...


CIAO!

Fredrik har haft ledigt i 4 veckor nu, en återstår.
Jag har jobbat heltid och åkt hemifrån strax efter halv sex på morrnarna.
Det är väl egentligen som så många andra har det så det är liksom ingen klagan i det.
det har bara varit så himla mycket på gång hemma som känns som det hänger över oss båda men mest saker som Fredrik ska fixa, tex bilen.
Gräsmattan är en annan sak som han liksom måste fixa om det ska bli gjort för jag blir verkligen jättedålig av att klippa gräs. Jag kan knappt vara hemma när det klipps.
Tvätten fungerar rätt hyffsat, det går ju inte åt lika mycket kläder så här på sommaren men däremot handdukar och dem kan man ju tumla rakt av så det är enkel tvätt.
Däremot matlagning och disk är något som vi drunknar i:-S Spelar ingen roll att jag har plockat i och ur diskmaskinen, rensat bänken på disk så ser det lika ut igen när jag kommer hem. Och då har Fredrik också plockat i och diskat, why??

Celine driver oss båda till vansinne just nu, särkskilt Fredriks trigger har hon hittat. Han går igång direkt på hennes tilltag, han suckar och stönar så fort hon rör sig. jag förstår honom som är hemma med henne hela dagarna att han inte orkar mer. Han blir dessutom frustrerad när jag inte bryr mig och jag orkar faktiskt inte bry mig om det inte är nåt allvarligt hon pysslar med. det är förmodligen fel att ignorera det men å andra sidan så får hon ju som hon vill om man reagerar och "ser" henne varje gång hon gör nåt hyss.
Jag vet inte vilken "metod" som är bäst men eftersom jag ser att hon stängt av och inte lyssnar på bannor så är det ingen idé att fortsätta med dem om det inte är nåt farligt eller dyrt hon grejjar med.
Jag vet ju hur det är att bli så där triggad av henne därför känner jag dåligt samvete inför Fredrik.
Egentligen är det ju bra om man inte får rus samtidigt vilket jag har haft hela vinterhalvåret men jag tycker dte känns bättre när det är jag som inte orkar. Han måste ju också få känna så ibland så det är inte det, det är bara jobbigt när det aldrig blir nån harmoni i familjen.
Vi har i alla fall haft riktigt mysiga helger ett tag nu med mycket aktiviteter.
Det har varit underbart och när vi varit ute på våra strapatser har ungarna sköt sig jättebra men så fort man kommer hem igen så drar den där lilla fröken igång igen:-/
På grund av att vi har "slösat" en massa tid på lite roligheter så hinns ju inte vardagsgrejjer med...
Städningen är ett bra exempel på sånt som inite hinns med.
Jag borde när jag kommer hem men eftermiddagen rinner bara iväg å sen blir det läggdax för att orka.
Nästa måndag drar ju skolan igång för mig igen också. Det ger mig lite dåligt samvete, ännumera att göra som jag inte har tid med.
Men ändå är det något jag MÅSTE få göra.
Hade jag vågat hoppas på att min kropp skulle hålla för Städmani så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att jobba där ett bra tag framöver för det finns utmaningar även där.
Men på nåt vis så känns det som att jag har en chans och jag måste ta den. Nästa termin har ju kraven höjts och det är inte lika säkert att jag kommer in.
Inget är ju säkert för den här terminen heller men det ser iaf ganska bra ut.

Orkar inte oroa mig, det löser sig väl på nåt vis eller så får jag ett brakedown och det är ju inget som jag har kunnat göra nånting åt förr så det är ju bara att låta det komma.

Dax att avrunda dagen....

CIAO!