FruHumla

I går hämtade jag Mirjam och Jonas hemma hos dem strax innan 20.
Jag hade jobbat hela dagen och var på affären när Mirjam ringde och berättade att det var lite värkar på gång igen. Jo det kändes ju lite "igen" eftersom det varit en del såna de senaste veckorna men man kan ju aldrig riktigt veta när det är på riktigt.
I alla fall så handlade jag klart åkte hem, åt middag för att vara säker på att få någon:-D och sen hade vi grannarna över på kaffe.
Eftersom klockan började bli efter 19 så trodde jag nog att det var ett falsklarm till men Mirjam ringde och sa att hon ville åka in. Jag kände nog på mig att det var nåt i görningen så jag åkte in och skjutsade dem.
Det har ju varit bestämt sen länge att jag skulle vara med dem på förlossningen som lite avlastning för Jonas och som stöd för Mirjam så även för mig kändes det lite "äntligen" när barnmorskan sa att det börjat öppna sig och att det var något på g.
I början trodde vi alla, även BM att det skulle gå ganska snabbt men efter några timmar kom sanningen ikap oss och vi fick inse att det inte gick så plättlätt som man kunde önska sig.
Varje kvinna som föder barn är en hjältinna i mina ögon men att dessutom hålla modet uppe så som Mirjam faktiskt gjorde är beundransvärt.
Framåt natten körde vi in i väggen totalt, det stod helt stilla och jag tror att även Mirjam upplevde det som att det stannade. Värkarna gjorde knappt ont längre, vilket kan vara skönt när man jobbat hårt i många timmar men som BM sa på det viset blri det inga bäbisar.
Det började kännas aktuellt för Mirjam att få ryggbedövning eftersom en spänd mamma kropp jobbar emot värkarna och det kan göra att det blir stopp.
Jag förstod verkligen Mirjams rädsla eftersom jag själv har känt den men i valet mellan en bedövning eller en lång lång förlossning kändes valet inte så svårt...I alla fall inte för mig, jag menar det är ju lätt att stå på sidan och säga vad som ska göras, det var ju inte mig de skulle sticka i. Inte heller var dte mig det gjorde ont på den här gången.
Eftersom jag själv har två barn och använt den bedövningen båda gångerna så kunde jag övertyga Mirjam tillsammans med BM om att det var det bästa, hon var halvöppen och det hände absolut inget mer så nånting behövde vi ju göra eftersom det inte hade hjälpt att ta hål på hinnorna heller.
Det var väl här nånstans som jag faktiskt kände mig viktig en liten stund, ett stort beslut som dessutom ska genomföras.
Det var jobbigare att se Mirjam så förtvivlad över att behöva sätta bedövningen än att se henne ha ont av värkarna men det kändes ändå att jag kunde stödja henne på ett sätt som gjorde att hon vågade trotsa sin rädsla.
Det här var också en av de delar som Jonas verkligen inte klarar av men jag kände att för mig var det inga som helst problem.
Vi fick vänta på läkaren i över 2 timmar, så jag var verkligen glad över att värkarna var så pass få och svaga. Vi fick en välbehövlig vila.
Men vilket tur vi hade med läkaren! Jätteduktig, ett stick och en klockren bedövning.
När bedövningen väl börjat verka och det inte drog igång något mer blev både jag och Mirjam väldigt otåliga och vi bestämde att det var dax att be dem komma och hjälpa igång det hela.
När BM kände på henne den här gången blev vi alla förvånade för under vår vila hade allt satt igång och det var nu öppet 7 cm och det var ett helt annat läge än innan bedövningen.
Jag tror att bara lättnade över att det satt lite mera fart fick Mirjam till att tagga igång. Vi kunde jobba tillsammans så att hon kunde stå upp och jag märkte att det tog i ordentligt för henne.
Jag började misstänka att det faktiskt kunde ta sig en ny vändning och bli klart innan frukost i alla fall.
Klockan var 5 på morronen och det rullade på.
Från halv sex var det på g på riktigt, Mirjam var helt slut och jag kände mig lite som en furir på ett bootcamp.
Du kan klara det! Kom Igen! Bara lite till! EN gång till!
Och fast hon inte trodde det själv så fanns krafterna där nånstans, hon imponerade på både BM och sköterskan.
Det kändes tufft att "kräva" mer och mer av någon som är så trött. Jag menar jag var ju äkligt trött jag med och då var det inte jag som hade haft ont hela natten.
Under krystningen stod jag och Jonas på varsin sida om Mirjam, till en början höll hon våra händer men bytte sedan ställning.
Det var så fantastiskt när man kunde börja skymta huvudet och man verkligen kunde förstå att snart är det klart.
Bm och sköterskan skojade om att det var dax att skynda på så att de fick gå hem och lägga sig, det var det sjunde barnet på deras skift som var på väg att födas.
Jag sa att om hon raskade på skulle jag hinna till jobbet.
Och plötsligt var hon bara där, en liten tjej och vi som trott på en kille hela natten:-D
En så härlig känsla, ja nästan lika stor som att få barn själv, fast på ett annat vis.
Mirjam bara bestämmer där och då att dte var Linnéa som kommit och ingen annan.
Sen säger hon till mig att jag får skynda mig till jobbet.
Som om jag hade kunnat sticka då? Jag hade ju väntat lika länge på tösen som de*hihi* Men efter en halvtimme var det ändå dax att sticka och det kändes också som att mitt mission var slutfört.
Väl godkänt dessutom, om man får säga det själv;-)

Behöver jag säga att dagen förflöt i en dimma? Inte en av mina bästa dagar på jobbet men chefen visste vad jag hade varit ute på under natten så jag tror det är okej.

På vägen hem var jag bara tvungen att få åka upp och titta till lilla familjen och hålla det lilla undret.
Alla barn är speciella men för mig kommer den här lilla tösen att vara lite mer speciell.
När hon blir tonåring och är ute och ränner efter killar kommer jag ändå kunna säga att hon ska lyssna på nån som vart med sen hon föddes;-):-D
Det var jag som klippte navelsträngen eftersom Jonas inte gärna pysslar med sånt.

Ja så gick det till natten mellan 29 och 30 juli när Nellie blev storasyster.

Jag tror att många tjejer skulle uppleva sina förlossningar mer positiva om de hade mera stöd av någon som orkar ta hand om dem.
Papporna gör absolut sin del i det hela men jag tror att även de mår bra av att slippa stå där med besluten, hur ska de veta?
På det här viset kan de välja vad de vill vara med om och slippa bli tvingade till saker som de känner stort obehag över. De allra flesta ställer ju så klart upp för sin partner när det inte finns någon annan men ska det behöva vara så? Att man måste för att det inte finns nån annan?
Skulle någon fråga mig så skulle jag mer än gärna vara med igen men självklart ska det vara ett val av föräldrarna och det ska vara en person som man verkligen känner sig trygg med.

Nu ska jag sova för jag är slut som bara den och imorrn är det en ny arbetsdag och efter den ska jag skjutsa hem familjen från BB.

Foto kommer, jag lovar...


CIAO!