Sockergrynet
Här är Linnéa ett dygn gammal på ett ungefär:-)
Välkommen söta lilla Linnéa!
I går hämtade jag Mirjam och Jonas hemma hos dem strax innan 20.
Jag hade jobbat hela dagen och var på affären när Mirjam ringde och berättade att det var lite värkar på gång igen. Jo det kändes ju lite "igen" eftersom det varit en del såna de senaste veckorna men man kan ju aldrig riktigt veta när det är på riktigt.
I alla fall så handlade jag klart åkte hem, åt middag för att vara säker på att få någon:-D och sen hade vi grannarna över på kaffe.
Eftersom klockan började bli efter 19 så trodde jag nog att det var ett falsklarm till men Mirjam ringde och sa att hon ville åka in. Jag kände nog på mig att det var nåt i görningen så jag åkte in och skjutsade dem.
Det har ju varit bestämt sen länge att jag skulle vara med dem på förlossningen som lite avlastning för Jonas och som stöd för Mirjam så även för mig kändes det lite "äntligen" när barnmorskan sa att det börjat öppna sig och att det var något på g.
I början trodde vi alla, även BM att det skulle gå ganska snabbt men efter några timmar kom sanningen ikap oss och vi fick inse att det inte gick så plättlätt som man kunde önska sig.
Varje kvinna som föder barn är en hjältinna i mina ögon men att dessutom hålla modet uppe så som Mirjam faktiskt gjorde är beundransvärt.
Framåt natten körde vi in i väggen totalt, det stod helt stilla och jag tror att även Mirjam upplevde det som att det stannade. Värkarna gjorde knappt ont längre, vilket kan vara skönt när man jobbat hårt i många timmar men som BM sa på det viset blri det inga bäbisar.
Det började kännas aktuellt för Mirjam att få ryggbedövning eftersom en spänd mamma kropp jobbar emot värkarna och det kan göra att det blir stopp.
Jag förstod verkligen Mirjams rädsla eftersom jag själv har känt den men i valet mellan en bedövning eller en lång lång förlossning kändes valet inte så svårt...I alla fall inte för mig, jag menar det är ju lätt att stå på sidan och säga vad som ska göras, det var ju inte mig de skulle sticka i. Inte heller var dte mig det gjorde ont på den här gången.
Eftersom jag själv har två barn och använt den bedövningen båda gångerna så kunde jag övertyga Mirjam tillsammans med BM om att det var det bästa, hon var halvöppen och det hände absolut inget mer så nånting behövde vi ju göra eftersom det inte hade hjälpt att ta hål på hinnorna heller.
Det var väl här nånstans som jag faktiskt kände mig viktig en liten stund, ett stort beslut som dessutom ska genomföras.
Det var jobbigare att se Mirjam så förtvivlad över att behöva sätta bedövningen än att se henne ha ont av värkarna men det kändes ändå att jag kunde stödja henne på ett sätt som gjorde att hon vågade trotsa sin rädsla.
Det här var också en av de delar som Jonas verkligen inte klarar av men jag kände att för mig var det inga som helst problem.
Vi fick vänta på läkaren i över 2 timmar, så jag var verkligen glad över att värkarna var så pass få och svaga. Vi fick en välbehövlig vila.
Men vilket tur vi hade med läkaren! Jätteduktig, ett stick och en klockren bedövning.
När bedövningen väl börjat verka och det inte drog igång något mer blev både jag och Mirjam väldigt otåliga och vi bestämde att det var dax att be dem komma och hjälpa igång det hela.
När BM kände på henne den här gången blev vi alla förvånade för under vår vila hade allt satt igång och det var nu öppet 7 cm och det var ett helt annat läge än innan bedövningen.
Jag tror att bara lättnade över att det satt lite mera fart fick Mirjam till att tagga igång. Vi kunde jobba tillsammans så att hon kunde stå upp och jag märkte att det tog i ordentligt för henne.
Jag började misstänka att det faktiskt kunde ta sig en ny vändning och bli klart innan frukost i alla fall.
Klockan var 5 på morronen och det rullade på.
Från halv sex var det på g på riktigt, Mirjam var helt slut och jag kände mig lite som en furir på ett bootcamp.
Du kan klara det! Kom Igen! Bara lite till! EN gång till!
Och fast hon inte trodde det själv så fanns krafterna där nånstans, hon imponerade på både BM och sköterskan.
Det kändes tufft att "kräva" mer och mer av någon som är så trött. Jag menar jag var ju äkligt trött jag med och då var det inte jag som hade haft ont hela natten.
Under krystningen stod jag och Jonas på varsin sida om Mirjam, till en början höll hon våra händer men bytte sedan ställning.
Det var så fantastiskt när man kunde börja skymta huvudet och man verkligen kunde förstå att snart är det klart.
Bm och sköterskan skojade om att det var dax att skynda på så att de fick gå hem och lägga sig, det var det sjunde barnet på deras skift som var på väg att födas.
Jag sa att om hon raskade på skulle jag hinna till jobbet.
Och plötsligt var hon bara där, en liten tjej och vi som trott på en kille hela natten:-D
En så härlig känsla, ja nästan lika stor som att få barn själv, fast på ett annat vis.
Mirjam bara bestämmer där och då att dte var Linnéa som kommit och ingen annan.
Sen säger hon till mig att jag får skynda mig till jobbet.
Som om jag hade kunnat sticka då? Jag hade ju väntat lika länge på tösen som de*hihi* Men efter en halvtimme var det ändå dax att sticka och det kändes också som att mitt mission var slutfört.
Väl godkänt dessutom, om man får säga det själv;-)
Behöver jag säga att dagen förflöt i en dimma? Inte en av mina bästa dagar på jobbet men chefen visste vad jag hade varit ute på under natten så jag tror det är okej.
På vägen hem var jag bara tvungen att få åka upp och titta till lilla familjen och hålla det lilla undret.
Alla barn är speciella men för mig kommer den här lilla tösen att vara lite mer speciell.
När hon blir tonåring och är ute och ränner efter killar kommer jag ändå kunna säga att hon ska lyssna på nån som vart med sen hon föddes;-):-D
Det var jag som klippte navelsträngen eftersom Jonas inte gärna pysslar med sånt.
Ja så gick det till natten mellan 29 och 30 juli när Nellie blev storasyster.
Jag tror att många tjejer skulle uppleva sina förlossningar mer positiva om de hade mera stöd av någon som orkar ta hand om dem.
Papporna gör absolut sin del i det hela men jag tror att även de mår bra av att slippa stå där med besluten, hur ska de veta?
På det här viset kan de välja vad de vill vara med om och slippa bli tvingade till saker som de känner stort obehag över. De allra flesta ställer ju så klart upp för sin partner när det inte finns någon annan men ska det behöva vara så? Att man måste för att det inte finns nån annan?
Skulle någon fråga mig så skulle jag mer än gärna vara med igen men självklart ska det vara ett val av föräldrarna och det ska vara en person som man verkligen känner sig trygg med.
Nu ska jag sova för jag är slut som bara den och imorrn är det en ny arbetsdag och efter den ska jag skjutsa hem familjen från BB.
Foto kommer, jag lovar...
CIAO!
Jag hade jobbat hela dagen och var på affären när Mirjam ringde och berättade att det var lite värkar på gång igen. Jo det kändes ju lite "igen" eftersom det varit en del såna de senaste veckorna men man kan ju aldrig riktigt veta när det är på riktigt.
I alla fall så handlade jag klart åkte hem, åt middag för att vara säker på att få någon:-D och sen hade vi grannarna över på kaffe.
Eftersom klockan började bli efter 19 så trodde jag nog att det var ett falsklarm till men Mirjam ringde och sa att hon ville åka in. Jag kände nog på mig att det var nåt i görningen så jag åkte in och skjutsade dem.
Det har ju varit bestämt sen länge att jag skulle vara med dem på förlossningen som lite avlastning för Jonas och som stöd för Mirjam så även för mig kändes det lite "äntligen" när barnmorskan sa att det börjat öppna sig och att det var något på g.
I början trodde vi alla, även BM att det skulle gå ganska snabbt men efter några timmar kom sanningen ikap oss och vi fick inse att det inte gick så plättlätt som man kunde önska sig.
Varje kvinna som föder barn är en hjältinna i mina ögon men att dessutom hålla modet uppe så som Mirjam faktiskt gjorde är beundransvärt.
Framåt natten körde vi in i väggen totalt, det stod helt stilla och jag tror att även Mirjam upplevde det som att det stannade. Värkarna gjorde knappt ont längre, vilket kan vara skönt när man jobbat hårt i många timmar men som BM sa på det viset blri det inga bäbisar.
Det började kännas aktuellt för Mirjam att få ryggbedövning eftersom en spänd mamma kropp jobbar emot värkarna och det kan göra att det blir stopp.
Jag förstod verkligen Mirjams rädsla eftersom jag själv har känt den men i valet mellan en bedövning eller en lång lång förlossning kändes valet inte så svårt...I alla fall inte för mig, jag menar det är ju lätt att stå på sidan och säga vad som ska göras, det var ju inte mig de skulle sticka i. Inte heller var dte mig det gjorde ont på den här gången.
Eftersom jag själv har två barn och använt den bedövningen båda gångerna så kunde jag övertyga Mirjam tillsammans med BM om att det var det bästa, hon var halvöppen och det hände absolut inget mer så nånting behövde vi ju göra eftersom det inte hade hjälpt att ta hål på hinnorna heller.
Det var väl här nånstans som jag faktiskt kände mig viktig en liten stund, ett stort beslut som dessutom ska genomföras.
Det var jobbigare att se Mirjam så förtvivlad över att behöva sätta bedövningen än att se henne ha ont av värkarna men det kändes ändå att jag kunde stödja henne på ett sätt som gjorde att hon vågade trotsa sin rädsla.
Det här var också en av de delar som Jonas verkligen inte klarar av men jag kände att för mig var det inga som helst problem.
Vi fick vänta på läkaren i över 2 timmar, så jag var verkligen glad över att värkarna var så pass få och svaga. Vi fick en välbehövlig vila.
Men vilket tur vi hade med läkaren! Jätteduktig, ett stick och en klockren bedövning.
När bedövningen väl börjat verka och det inte drog igång något mer blev både jag och Mirjam väldigt otåliga och vi bestämde att det var dax att be dem komma och hjälpa igång det hela.
När BM kände på henne den här gången blev vi alla förvånade för under vår vila hade allt satt igång och det var nu öppet 7 cm och det var ett helt annat läge än innan bedövningen.
Jag tror att bara lättnade över att det satt lite mera fart fick Mirjam till att tagga igång. Vi kunde jobba tillsammans så att hon kunde stå upp och jag märkte att det tog i ordentligt för henne.
Jag började misstänka att det faktiskt kunde ta sig en ny vändning och bli klart innan frukost i alla fall.
Klockan var 5 på morronen och det rullade på.
Från halv sex var det på g på riktigt, Mirjam var helt slut och jag kände mig lite som en furir på ett bootcamp.
Du kan klara det! Kom Igen! Bara lite till! EN gång till!
Och fast hon inte trodde det själv så fanns krafterna där nånstans, hon imponerade på både BM och sköterskan.
Det kändes tufft att "kräva" mer och mer av någon som är så trött. Jag menar jag var ju äkligt trött jag med och då var det inte jag som hade haft ont hela natten.
Under krystningen stod jag och Jonas på varsin sida om Mirjam, till en början höll hon våra händer men bytte sedan ställning.
Det var så fantastiskt när man kunde börja skymta huvudet och man verkligen kunde förstå att snart är det klart.
Bm och sköterskan skojade om att det var dax att skynda på så att de fick gå hem och lägga sig, det var det sjunde barnet på deras skift som var på väg att födas.
Jag sa att om hon raskade på skulle jag hinna till jobbet.
Och plötsligt var hon bara där, en liten tjej och vi som trott på en kille hela natten:-D
En så härlig känsla, ja nästan lika stor som att få barn själv, fast på ett annat vis.
Mirjam bara bestämmer där och då att dte var Linnéa som kommit och ingen annan.
Sen säger hon till mig att jag får skynda mig till jobbet.
Som om jag hade kunnat sticka då? Jag hade ju väntat lika länge på tösen som de*hihi* Men efter en halvtimme var det ändå dax att sticka och det kändes också som att mitt mission var slutfört.
Väl godkänt dessutom, om man får säga det själv;-)
Behöver jag säga att dagen förflöt i en dimma? Inte en av mina bästa dagar på jobbet men chefen visste vad jag hade varit ute på under natten så jag tror det är okej.
På vägen hem var jag bara tvungen att få åka upp och titta till lilla familjen och hålla det lilla undret.
Alla barn är speciella men för mig kommer den här lilla tösen att vara lite mer speciell.
När hon blir tonåring och är ute och ränner efter killar kommer jag ändå kunna säga att hon ska lyssna på nån som vart med sen hon föddes;-):-D
Det var jag som klippte navelsträngen eftersom Jonas inte gärna pysslar med sånt.
Ja så gick det till natten mellan 29 och 30 juli när Nellie blev storasyster.
Jag tror att många tjejer skulle uppleva sina förlossningar mer positiva om de hade mera stöd av någon som orkar ta hand om dem.
Papporna gör absolut sin del i det hela men jag tror att även de mår bra av att slippa stå där med besluten, hur ska de veta?
På det här viset kan de välja vad de vill vara med om och slippa bli tvingade till saker som de känner stort obehag över. De allra flesta ställer ju så klart upp för sin partner när det inte finns någon annan men ska det behöva vara så? Att man måste för att det inte finns nån annan?
Skulle någon fråga mig så skulle jag mer än gärna vara med igen men självklart ska det vara ett val av föräldrarna och det ska vara en person som man verkligen känner sig trygg med.
Nu ska jag sova för jag är slut som bara den och imorrn är det en ny arbetsdag och efter den ska jag skjutsa hem familjen från BB.
Foto kommer, jag lovar...
CIAO!
lite slitigt hemma ett tag nu
Fredrik har haft ledigt i 4 veckor nu, en återstår.
Jag har jobbat heltid och åkt hemifrån strax efter halv sex på morrnarna.
Det är väl egentligen som så många andra har det så det är liksom ingen klagan i det.
det har bara varit så himla mycket på gång hemma som känns som det hänger över oss båda men mest saker som Fredrik ska fixa, tex bilen.
Gräsmattan är en annan sak som han liksom måste fixa om det ska bli gjort för jag blir verkligen jättedålig av att klippa gräs. Jag kan knappt vara hemma när det klipps.
Tvätten fungerar rätt hyffsat, det går ju inte åt lika mycket kläder så här på sommaren men däremot handdukar och dem kan man ju tumla rakt av så det är enkel tvätt.
Däremot matlagning och disk är något som vi drunknar i:-S Spelar ingen roll att jag har plockat i och ur diskmaskinen, rensat bänken på disk så ser det lika ut igen när jag kommer hem. Och då har Fredrik också plockat i och diskat, why??
Celine driver oss båda till vansinne just nu, särkskilt Fredriks trigger har hon hittat. Han går igång direkt på hennes tilltag, han suckar och stönar så fort hon rör sig. jag förstår honom som är hemma med henne hela dagarna att han inte orkar mer. Han blir dessutom frustrerad när jag inte bryr mig och jag orkar faktiskt inte bry mig om det inte är nåt allvarligt hon pysslar med. det är förmodligen fel att ignorera det men å andra sidan så får hon ju som hon vill om man reagerar och "ser" henne varje gång hon gör nåt hyss.
Jag vet inte vilken "metod" som är bäst men eftersom jag ser att hon stängt av och inte lyssnar på bannor så är det ingen idé att fortsätta med dem om det inte är nåt farligt eller dyrt hon grejjar med.
Jag vet ju hur det är att bli så där triggad av henne därför känner jag dåligt samvete inför Fredrik.
Egentligen är det ju bra om man inte får rus samtidigt vilket jag har haft hela vinterhalvåret men jag tycker dte känns bättre när det är jag som inte orkar. Han måste ju också få känna så ibland så det är inte det, det är bara jobbigt när det aldrig blir nån harmoni i familjen.
Vi har i alla fall haft riktigt mysiga helger ett tag nu med mycket aktiviteter.
Det har varit underbart och när vi varit ute på våra strapatser har ungarna sköt sig jättebra men så fort man kommer hem igen så drar den där lilla fröken igång igen:-/
På grund av att vi har "slösat" en massa tid på lite roligheter så hinns ju inte vardagsgrejjer med...
Städningen är ett bra exempel på sånt som inite hinns med.
Jag borde när jag kommer hem men eftermiddagen rinner bara iväg å sen blir det läggdax för att orka.
Nästa måndag drar ju skolan igång för mig igen också. Det ger mig lite dåligt samvete, ännumera att göra som jag inte har tid med.
Men ändå är det något jag MÅSTE få göra.
Hade jag vågat hoppas på att min kropp skulle hålla för Städmani så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att jobba där ett bra tag framöver för det finns utmaningar även där.
Men på nåt vis så känns det som att jag har en chans och jag måste ta den. Nästa termin har ju kraven höjts och det är inte lika säkert att jag kommer in.
Inget är ju säkert för den här terminen heller men det ser iaf ganska bra ut.
Orkar inte oroa mig, det löser sig väl på nåt vis eller så får jag ett brakedown och det är ju inget som jag har kunnat göra nånting åt förr så det är ju bara att låta det komma.
Dax att avrunda dagen....
CIAO!
Jag har jobbat heltid och åkt hemifrån strax efter halv sex på morrnarna.
Det är väl egentligen som så många andra har det så det är liksom ingen klagan i det.
det har bara varit så himla mycket på gång hemma som känns som det hänger över oss båda men mest saker som Fredrik ska fixa, tex bilen.
Gräsmattan är en annan sak som han liksom måste fixa om det ska bli gjort för jag blir verkligen jättedålig av att klippa gräs. Jag kan knappt vara hemma när det klipps.
Tvätten fungerar rätt hyffsat, det går ju inte åt lika mycket kläder så här på sommaren men däremot handdukar och dem kan man ju tumla rakt av så det är enkel tvätt.
Däremot matlagning och disk är något som vi drunknar i:-S Spelar ingen roll att jag har plockat i och ur diskmaskinen, rensat bänken på disk så ser det lika ut igen när jag kommer hem. Och då har Fredrik också plockat i och diskat, why??
Celine driver oss båda till vansinne just nu, särkskilt Fredriks trigger har hon hittat. Han går igång direkt på hennes tilltag, han suckar och stönar så fort hon rör sig. jag förstår honom som är hemma med henne hela dagarna att han inte orkar mer. Han blir dessutom frustrerad när jag inte bryr mig och jag orkar faktiskt inte bry mig om det inte är nåt allvarligt hon pysslar med. det är förmodligen fel att ignorera det men å andra sidan så får hon ju som hon vill om man reagerar och "ser" henne varje gång hon gör nåt hyss.
Jag vet inte vilken "metod" som är bäst men eftersom jag ser att hon stängt av och inte lyssnar på bannor så är det ingen idé att fortsätta med dem om det inte är nåt farligt eller dyrt hon grejjar med.
Jag vet ju hur det är att bli så där triggad av henne därför känner jag dåligt samvete inför Fredrik.
Egentligen är det ju bra om man inte får rus samtidigt vilket jag har haft hela vinterhalvåret men jag tycker dte känns bättre när det är jag som inte orkar. Han måste ju också få känna så ibland så det är inte det, det är bara jobbigt när det aldrig blir nån harmoni i familjen.
Vi har i alla fall haft riktigt mysiga helger ett tag nu med mycket aktiviteter.
Det har varit underbart och när vi varit ute på våra strapatser har ungarna sköt sig jättebra men så fort man kommer hem igen så drar den där lilla fröken igång igen:-/
På grund av att vi har "slösat" en massa tid på lite roligheter så hinns ju inte vardagsgrejjer med...
Städningen är ett bra exempel på sånt som inite hinns med.
Jag borde när jag kommer hem men eftermiddagen rinner bara iväg å sen blir det läggdax för att orka.
Nästa måndag drar ju skolan igång för mig igen också. Det ger mig lite dåligt samvete, ännumera att göra som jag inte har tid med.
Men ändå är det något jag MÅSTE få göra.
Hade jag vågat hoppas på att min kropp skulle hålla för Städmani så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att jobba där ett bra tag framöver för det finns utmaningar även där.
Men på nåt vis så känns det som att jag har en chans och jag måste ta den. Nästa termin har ju kraven höjts och det är inte lika säkert att jag kommer in.
Inget är ju säkert för den här terminen heller men det ser iaf ganska bra ut.
Orkar inte oroa mig, det löser sig väl på nåt vis eller så får jag ett brakedown och det är ju inget som jag har kunnat göra nånting åt förr så det är ju bara att låta det komma.
Dax att avrunda dagen....
CIAO!
Va less jag är på folk som glider runt på räkmackor!
Ja så in iiii också!
Hur kan vissa glida runt från det ena till det andra, äta kakan och ha den kvar?
Åsså finns det så mycket folk som kämpar och kämpar med allt, ställer upp precis överallt utan att få nada till tack. De får ju knappt lön för all den tid och engagemang de lägger ner i det de gör, dessutom oftast fatastiskt bra också!
Vissa är naturbegåvningar vad det gäller att göra bra jobb, ge service, se detaljer och göra det där lilla extra. Medan andra bara är duktig på att snacka en massa skit och på det viset få folk till att tro att de kan nånting som de egentligen inte har en jävla aning om och det får de sedan betalt för!
Och sättet dessa människor får jobbet att bli gjort på gör mig illamående.
De låter alla under sig jobba häcken av sig, tar åt sig all cred och håvar in stjärnor i kanten och löneförhöjningar medan de spenderar sin tid så lite som möjligt på själva jobbet och istället ägnar sig åt nån dyr hobby.
De stackare som är under kan inte annat än att spela med, de är ju så klart rädda om sina jobb och den lilla lön som de lyckas tjäna in om de gör ett gäng övertidstimmar:-/
Antar att alla brancher fungerar på samma vis och att dessa hemska äckliga människor alltid kommer att finnas men ibland önskar jag att det skulle finnas några räkmackepoliser som skulle stoppa dessa glidare som tror att de är kung över det mesta.
Om man inte känner tillräckligt med "fina" människor så spelar det ingen roll hur mycket man anstränger sig och hur duktig man är man kommer aldrig att komma till den nivån så att det kan håvas in några cash. Man kommer alltid att tillhöra knegarfolket som behöver ha ett par tre aställningar för att få runt livet och helst ska man ligga på en 180-200 timmar i månaden för att vara nåt att räkna med, allt annat är inte good enough och då är man bara en medioker knegare utan värdighet.
Jag personligen har lagt ner spelet, jag skiter i det. Överlever gör jag alltid och jag har bestämt mig för att alltid göra ett bra jobb oavsett vad jag gör. På det viset kommer man alltid att vara någon att räkna med, jag kommer ingenstans men jag är nöjd med det jag gör. Och kanske om allt går som det ska kommer jag att komma längre än alla dessa pajsare som tror de är nåt. Jag har utbildning i livets hårda skola och klarar mig bra utan några glidarfasoner!
Just nu har jag det bra men många undrar hur jag kunde hamna där jag är. Svaret är himla enkelt!
Jag vägrade spela med i spelet längre, jag vägrar kliva över döda kroppar för att komma nånstans. Jag hoppas innerligt att alla som fortfarande sysslar med att sparka neråt och slicka uppåt kommer att snubbla och ramla å slå ihjäl sig på nån stackare.
Tänk om alla dessa sk "chefer" skulle lära sig att se alla mödor som människorna omkring dem lägger ner på sitt jobb, tänk om de kunde få cred för de anträngningar de gör. Ingen kan klara allt men försöker man och misslyckas så har man iaf försökt och det tycker jag är bättre än att bara gå förbi och lossas om att det inte finns.
Ja ursäkta om jag tänker för mycket men det här är något man stöter på vart man än vänder sig.
Jag har haft en fantastisk helg med mycket skoj. Rena lyxen med mat ute och partaj men nu längtar jag efter mina barn.
Blir väl bara lite kvällsmat så ska man i säng för imorrn börjar en ny arbetsvecka trots en ond hals. Ringde rådgivningen idag men det var ju inte så akut så att jag behövde åka till Gävle och Sandviken stänger ju redan på eftermiddagen så det är bara att vänta tills imorrn. Blir så trött för imorrn kommer det nog vara lite bättre åsså ska man avvakta å om några dagar är det tillbaka igen. Vi får se om jag orkar bråka till mig en tid eller hur det blir.
Nu har jag iaf fått bråka av mig dagens funderingar så kanske man kan se nåt kul på tv innan läggdax*?*
CIAO!
Hur kan vissa glida runt från det ena till det andra, äta kakan och ha den kvar?
Åsså finns det så mycket folk som kämpar och kämpar med allt, ställer upp precis överallt utan att få nada till tack. De får ju knappt lön för all den tid och engagemang de lägger ner i det de gör, dessutom oftast fatastiskt bra också!
Vissa är naturbegåvningar vad det gäller att göra bra jobb, ge service, se detaljer och göra det där lilla extra. Medan andra bara är duktig på att snacka en massa skit och på det viset få folk till att tro att de kan nånting som de egentligen inte har en jävla aning om och det får de sedan betalt för!
Och sättet dessa människor får jobbet att bli gjort på gör mig illamående.
De låter alla under sig jobba häcken av sig, tar åt sig all cred och håvar in stjärnor i kanten och löneförhöjningar medan de spenderar sin tid så lite som möjligt på själva jobbet och istället ägnar sig åt nån dyr hobby.
De stackare som är under kan inte annat än att spela med, de är ju så klart rädda om sina jobb och den lilla lön som de lyckas tjäna in om de gör ett gäng övertidstimmar:-/
Antar att alla brancher fungerar på samma vis och att dessa hemska äckliga människor alltid kommer att finnas men ibland önskar jag att det skulle finnas några räkmackepoliser som skulle stoppa dessa glidare som tror att de är kung över det mesta.
Om man inte känner tillräckligt med "fina" människor så spelar det ingen roll hur mycket man anstränger sig och hur duktig man är man kommer aldrig att komma till den nivån så att det kan håvas in några cash. Man kommer alltid att tillhöra knegarfolket som behöver ha ett par tre aställningar för att få runt livet och helst ska man ligga på en 180-200 timmar i månaden för att vara nåt att räkna med, allt annat är inte good enough och då är man bara en medioker knegare utan värdighet.
Jag personligen har lagt ner spelet, jag skiter i det. Överlever gör jag alltid och jag har bestämt mig för att alltid göra ett bra jobb oavsett vad jag gör. På det viset kommer man alltid att vara någon att räkna med, jag kommer ingenstans men jag är nöjd med det jag gör. Och kanske om allt går som det ska kommer jag att komma längre än alla dessa pajsare som tror de är nåt. Jag har utbildning i livets hårda skola och klarar mig bra utan några glidarfasoner!
Just nu har jag det bra men många undrar hur jag kunde hamna där jag är. Svaret är himla enkelt!
Jag vägrade spela med i spelet längre, jag vägrar kliva över döda kroppar för att komma nånstans. Jag hoppas innerligt att alla som fortfarande sysslar med att sparka neråt och slicka uppåt kommer att snubbla och ramla å slå ihjäl sig på nån stackare.
Tänk om alla dessa sk "chefer" skulle lära sig att se alla mödor som människorna omkring dem lägger ner på sitt jobb, tänk om de kunde få cred för de anträngningar de gör. Ingen kan klara allt men försöker man och misslyckas så har man iaf försökt och det tycker jag är bättre än att bara gå förbi och lossas om att det inte finns.
Ja ursäkta om jag tänker för mycket men det här är något man stöter på vart man än vänder sig.
Jag har haft en fantastisk helg med mycket skoj. Rena lyxen med mat ute och partaj men nu längtar jag efter mina barn.
Blir väl bara lite kvällsmat så ska man i säng för imorrn börjar en ny arbetsvecka trots en ond hals. Ringde rådgivningen idag men det var ju inte så akut så att jag behövde åka till Gävle och Sandviken stänger ju redan på eftermiddagen så det är bara att vänta tills imorrn. Blir så trött för imorrn kommer det nog vara lite bättre åsså ska man avvakta å om några dagar är det tillbaka igen. Vi får se om jag orkar bråka till mig en tid eller hur det blir.
Nu har jag iaf fått bråka av mig dagens funderingar så kanske man kan se nåt kul på tv innan läggdax*?*
CIAO!
Va dålig jag är...
...på att uppdatera bloggen.
Skämmes tamejfaan!
Jaa, jag tycker ju själv att det är superdupertråkigt när det inte är uppdaterat i de bloggar som jag brukar läsa.
Tur att jag läser din Ammi för du är ju så duktig på att uppdatera typ hela tiden,
Men så har jag ju inte ett lika intressant liv heller.
Vad skulle det stå i min mobilupdate liksom....Skurat ett golv till, druckit en kopp kaffe, tömt sopkorgar. Det jobbar inte ens nåt roligt folk där jag städar nu.
Nu låter det visst lite som att jag inte trivs men så är det inte för jag tycker att det är jätteskönt och lagom mycket att göra. Just nu uppskattar jag att gå lite avstängd pch fundera på lite allt möjligt.
Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv sista 2 åren så jag behöver bara boosta och sortera i gammalt skit.
Mycket gör fortfarande ont en del gör mig fortfarande upprörd och en och annan person som jag inte sett på över ett halvår kan fortfarande se till att hålla sig borta för risken är fortfarande överhängande att jag nitar de jävlarna om de kommer inom räckhåll..
Jag är faktiskt inte bitter jag är skitförbannad över att ha blivit så taskigt behandlad och att några lyckades köra ner mig i skorna på det där viset.
Det är inget som jag går och ältar men det kommer ju upp en och annan tanke då och då.
Jag har lite hålltider från hur den ordinarie brukar göra och jag är alltid klar minst en halvtimme före hennes tider. Jag undrar en del om det är något jag missar eller om jag bara är snabbare. Jag tror att jag är lite snabbare för jag har ju lite svårt att anpassa mig till det där lagoma tempot men jag tränar på det:-)
Pappa är fortfarande kvar i Uppsala, det är luftläckage i lungan där de opererat coh de vill se att det växer ihop innan de skickar honom till Gävle. För så länge det läcker kan inte lungan blåsa upp och börja funka som den ska.
Han låter rätt pigg när man pratar med honom i telefon, det är klart att han längtar hem men han säger också att han ska låta dem fixa till honom ordentligt innan han åker för han har ingen lust att behöva åka tillbaka.
det får vi verkligen hoppas att han slipper.
Mamma skulle åka och hälsa på honom imorron, det känns bra att hon har möjlighet att göra det.
Skulle jag också vilja men jag jobbar och eftersom det går att prata i telefon så skippar jag den resan.
Ska strax lägga mig för jag är trött och är mör i hela kroppen och imorrn ringer klockan kvart i fem igen...
Det gör mig inte så mycket med så tidiga mornar när jag får komma hem på em även om kvällarna blir lite kort...
Men först duschen!
CIAO!!
Känner mig lite duktig...
...undrar varför??
Men idag skulle jag sluta jobba klockan halv tolv men ringde in till kontoret och frågade om de behövde någon hjälp. Kände att jag gärna ville dra in någon timme till plus att jag var lite sugen på att åka in till Gävle.
Nu vart det bara att jobba men någon annan dag ska jag åka in och titta lite i affärer, bara för att strosa lite tror jag.
Har sytt klart två av mina kjolar som jag köpt på loppis idag. Och vilken härlig känsla att sitta med symaskinen, det var SÅ länge sen!
Jag har ju inte tagit fram maskinen på hela våren eftersom jag har pluggat. Det enda jag har sytt är hos grannen när jag hjälpt henne.
Nu är jag så sugen på att fortsätta och hoppas verkligen att jag kan få lite tid till det den här veckan.
Har massor med tyg och uppslag, bland annat hittade jag ett turkost tyg på loppis som är helt oanvänt som jag tänker göra en tunika till mig själv av.
Åsså har jag ett nyckelpigetyg att sy en kjol av till Celine, det har legat så länge osytt, det är verkligen dax.
Idag blev pappa äntligen opererad och som de hade sagt så var det en stor ärrbildning i lungan som varit boven. Det var stabilt och hade gått bra när jag pratade med mamma vid sju.
Han kommer ha ryggbedövning nu när han vaknar för det kommer att göra väldigt ont när de varit och dragit i revbenen för att komma in till lungan.
Det känns bra att han får sån smärtlindring eftersom han själv inte gärna vill ha så mycket morfinliknande preparat.
Ska bli skönt när han får lämna intensiven och kommer tillbaka till sitt rum så att jag kan ringa till honom själv sen.
Lite bitter blir jag när de säger att det tar otroligt lång tid innan det bildas såna ärr i lungan, alltså har han vart sjuk länge och med tanke på hur mycket han vart till läkare, legat på sjukhus osv senaste åren så är det nästan inte försvarbart att han kan ha haft det där i lungan utan att nån har hittat det.
Aja, jag får väl lugna mig och tänka som mamma att nu blir det ju bra....
Ska gå och lägga mig för imorrn ska jag köra 4 mil till första jobbet och tänker åka strax innan sex så att man hinner klart innan personalen kommer, det är SÅ skönt!
Om vi blir klara i tid imorrn så kanska jag åker in till Gävle igen om det finns nåt att göra men iof så skulle det vara jätteskönt att åka hem och få köra lite symaskin också.
Vi får väl se hur det blir!
CIAO!!
Men idag skulle jag sluta jobba klockan halv tolv men ringde in till kontoret och frågade om de behövde någon hjälp. Kände att jag gärna ville dra in någon timme till plus att jag var lite sugen på att åka in till Gävle.
Nu vart det bara att jobba men någon annan dag ska jag åka in och titta lite i affärer, bara för att strosa lite tror jag.
Har sytt klart två av mina kjolar som jag köpt på loppis idag. Och vilken härlig känsla att sitta med symaskinen, det var SÅ länge sen!
Jag har ju inte tagit fram maskinen på hela våren eftersom jag har pluggat. Det enda jag har sytt är hos grannen när jag hjälpt henne.
Nu är jag så sugen på att fortsätta och hoppas verkligen att jag kan få lite tid till det den här veckan.
Har massor med tyg och uppslag, bland annat hittade jag ett turkost tyg på loppis som är helt oanvänt som jag tänker göra en tunika till mig själv av.
Åsså har jag ett nyckelpigetyg att sy en kjol av till Celine, det har legat så länge osytt, det är verkligen dax.
Idag blev pappa äntligen opererad och som de hade sagt så var det en stor ärrbildning i lungan som varit boven. Det var stabilt och hade gått bra när jag pratade med mamma vid sju.
Han kommer ha ryggbedövning nu när han vaknar för det kommer att göra väldigt ont när de varit och dragit i revbenen för att komma in till lungan.
Det känns bra att han får sån smärtlindring eftersom han själv inte gärna vill ha så mycket morfinliknande preparat.
Ska bli skönt när han får lämna intensiven och kommer tillbaka till sitt rum så att jag kan ringa till honom själv sen.
Lite bitter blir jag när de säger att det tar otroligt lång tid innan det bildas såna ärr i lungan, alltså har han vart sjuk länge och med tanke på hur mycket han vart till läkare, legat på sjukhus osv senaste åren så är det nästan inte försvarbart att han kan ha haft det där i lungan utan att nån har hittat det.
Aja, jag får väl lugna mig och tänka som mamma att nu blir det ju bra....
Ska gå och lägga mig för imorrn ska jag köra 4 mil till första jobbet och tänker åka strax innan sex så att man hinner klart innan personalen kommer, det är SÅ skönt!
Om vi blir klara i tid imorrn så kanska jag åker in till Gävle igen om det finns nåt att göra men iof så skulle det vara jätteskönt att åka hem och få köra lite symaskin också.
Vi får väl se hur det blir!
CIAO!!
