Positiv tjej?!
Nej verkligen inte och jag hatar det! Va fan är det för skit, nedstämd, ledsen, bitter, besviken, skakig och fladdrig, nervös, stressad, trött, värk, omotiverad.
Pepp, opepp, pepp, opepp
Berg och dalbana
Kan ju knappt andas mellan varven för att min mentala snara dras åt.
Min blogg, mina tankar men jag tycker ändå synd om de som tittar in att behöva se det här.
Förlåt om jag förstör er dag även om ni tittar in med fri vilja så skulle det vara härligt att nån gång ibland få bjuda er på nåt kul, ett gott skratt men nää, man är ju den tristaste människan som just nu går i ett par skor. Man är ju bara så jävla trist.
CIAO!
Pepp, opepp, pepp, opepp
Berg och dalbana
Kan ju knappt andas mellan varven för att min mentala snara dras åt.
Min blogg, mina tankar men jag tycker ändå synd om de som tittar in att behöva se det här.
Förlåt om jag förstör er dag även om ni tittar in med fri vilja så skulle det vara härligt att nån gång ibland få bjuda er på nåt kul, ett gott skratt men nää, man är ju den tristaste människan som just nu går i ett par skor. Man är ju bara så jävla trist.
CIAO!
FAIL!
Så in åt helvete mycket fail.
Ja det var en tenta inte lika mycket värd som en vanlig tenta men det är fortfraande en tentajävel till att måsta göra i augusti, sjukt besviken.
Det som gör det om möjligt ännumer surt är att tillhöra en väldigt liten del av klassen som inte klarade den. I vanliga fall brukar statistiken ligga på i runda slängar 50/50 men den här gången låg den på 72/28. 28% av 30 är inte så många det inte, jag känner mig ännu lite dummare. Den enda trösten i eländet är att klassens ess fick sin första omtenta. Men han är ju min bästa vän så jag känner ingen skadeglädje eller frotterar mig i annans otur, det känns bara lite lite bättre för att det bevisar att man trots allt inte behöver vara dumt för att faila. Han är den sista att vara dum.
Min kära syster sa om än med stor välmening att alla inte är gjorda för att plugga och att ingen skulle anklaga mig om jag inte tog examen. Men det är bara det att JAG skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag slutade nu. Jag har aldrig i hela mitt liv stött på en så stor uppförsbacke så att jag inte klarat mig över krönet, ALDRIG!
Däremot har jag gråtit, skrikigt och haft riktigt riktigt ont på vägen men jag har aldrig tagit min väska och gått hem...HUR gärna jag än skulle ha velat göra det. Jag tackar alla mina små M-vänner för att de ställt upp så mycket så att jag aldrig behövat ge upp men jag känner så här med distans å allt att ingen ska behöva ställa upp för någon så mycket som de har gjort för mig. Det är tilloch med rätt pinsamt att ha varit så nedbruten och svag så att man gråtit på arbetstid så mycket som jag har gjort.
Just det här är väl kanske nåt man inte borde skriva om ifall en framtida arbetsgivare skulle läsa det men jag tror ändå på att man ska låta gammalt vara och blicka framåt. Men det gör ändå inte att jag kan säga att det är roligt att ha med sig att jag enbart överlevde vissa skift/veckor/månader pga att andra ställde upp och hjälpte mig så mycket som de gjorde. Det gör ont att känna så, framförallt när man vet att man inte alltid förtjänade att få den hjälpen. Jag bara hoppas att de verkligen förstod hur mycket jag uppskattade det när jag sa tack, för tack är iaf något jag har sagt, mycket och ofta. Men vad fan betyder ett tack??!
När TV och tidningar drar fram snaskiga storys om hur M utnytjar sin personal, hur de låter dem sitta obetalt på rast å vänta på gäster så kan jag inte annat än hålla med. Det är kanske nåt gammalt och utdött, vad vet jag, jag har inte satt en fot innanför en kassalinje på 2,5 år men att det helt skulle ha försvunnit på denna tid, tror jag inte på för fem sekunder!
När jag lärde mig att köra skift ingick det att mellan raderna lära sig att "ge" folk ledig genom att erbjuda mindre populära arbetsuppgifter. Att sitta på obetald rast valde jag måhända helt på egen hand men i valet mellan det eller att få sig en jävligt stor skällning så var valet aldrig svårt!
Har man verkligen valt själv om man väljer mellan pest och kolera? Har man det?! Jag anser inte det. Jag blir riktigt glad när jag hör alla säga att det aldrig hänt dem och att de inte känner så och hur arga de är för att det kastas skit, för kanske betyder det att dte faktiskt inte är så. ELLER så är det förnekelse, för det kan jag säga att INGEN skulle komma å säga åt mig för 10 år sen att jag blev utnytjad, nejnejnej, det blev jag inte! Men nu med distans, med fler år på nacken, mer insikt i hur verkliga livet fungerar, mer insikt i lagar å regler så JO man har utnytjat och utnytjats.
JAG har varit med i karusellen som utnytjat folk, jag har kört hela repertoaren och när jag slutad med det. När jag sa NEJ jag tänker inte ge någon dåligt samvete för att de är sjuk och inte kan komma. När jag började säga nej, vi ska följa lagar och regler, där och då försvann mina chanser till att komma längre. Jag gjorde klart att jag vägrade slicka uppåt och sparka neråt...jag blev "jämnbitter", alla fick sig en skopa när det behövdes (och kankse annars också), jag sket fullständigt i om de var "över" eller "under" mig. SKIT ska SKIT ha!
Det jag idag är mest glad över att jag lärde mig innan jag slutade på bygget är att säga: åå är du sjuk? ja jag förstår, krya på dig! nej tänk inte på det vi får lösa det. hör av dig i em...
Men sen blev jag så trött och nebruten så jag inte längre orkade hålla masken, jag grät och bad på mina bara knän att någon skulle ställa in sin biokväll för att hjälpa mig att överleva en kväll till på jobbet. Det jag nog aldrig kommer att förstå är hur man kan dra upp så mycket skit till chefer och tro att ett företag ska kunna gå bra. Jag har kanske haft EXTREM otur med så många olika chefer där egentligen bara två har försökt nå sina mål på ett ärligt sätt, alla andra har på ett eller annat sätt FUSKAT sig till framgång och de luftslotten har det varit riktiga pyspunka på kan jag lova!
Nej nog om det, jag har vuxit som människa de sista tre åren, på gott och ont! Att ta skit och missbruka sanningen lärde jag mig redan som barn och det var nog därför jag så länge kunde se mellan fingrarna på allt som inte var rätt.
OCH JAAA jag har haft det jättebra på mitt gamla jobb också!! ALLTING har verkligen inte varit skit å jag saknar "mina" tjejer å killar riktigt mycket mellan varven...jag kan tillochmed sakna en riktig rusch. Jag had einte varit den jag är idag om jag inte gått alla omvägar genom livet, jag är tacksam för varje liten bit av mitt liv även om jag många gånger kan tycka att livet varit onödigt hårt mot mig.
Och NEJ jag bromsar mig inte ur den här uppförsbacken, jag lägger inte av, varken nu eller sen.
CIAO!
Ja det var en tenta inte lika mycket värd som en vanlig tenta men det är fortfraande en tentajävel till att måsta göra i augusti, sjukt besviken.
Det som gör det om möjligt ännumer surt är att tillhöra en väldigt liten del av klassen som inte klarade den. I vanliga fall brukar statistiken ligga på i runda slängar 50/50 men den här gången låg den på 72/28. 28% av 30 är inte så många det inte, jag känner mig ännu lite dummare. Den enda trösten i eländet är att klassens ess fick sin första omtenta. Men han är ju min bästa vän så jag känner ingen skadeglädje eller frotterar mig i annans otur, det känns bara lite lite bättre för att det bevisar att man trots allt inte behöver vara dumt för att faila. Han är den sista att vara dum.
Min kära syster sa om än med stor välmening att alla inte är gjorda för att plugga och att ingen skulle anklaga mig om jag inte tog examen. Men det är bara det att JAG skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag slutade nu. Jag har aldrig i hela mitt liv stött på en så stor uppförsbacke så att jag inte klarat mig över krönet, ALDRIG!
Däremot har jag gråtit, skrikigt och haft riktigt riktigt ont på vägen men jag har aldrig tagit min väska och gått hem...HUR gärna jag än skulle ha velat göra det. Jag tackar alla mina små M-vänner för att de ställt upp så mycket så att jag aldrig behövat ge upp men jag känner så här med distans å allt att ingen ska behöva ställa upp för någon så mycket som de har gjort för mig. Det är tilloch med rätt pinsamt att ha varit så nedbruten och svag så att man gråtit på arbetstid så mycket som jag har gjort.
Just det här är väl kanske nåt man inte borde skriva om ifall en framtida arbetsgivare skulle läsa det men jag tror ändå på att man ska låta gammalt vara och blicka framåt. Men det gör ändå inte att jag kan säga att det är roligt att ha med sig att jag enbart överlevde vissa skift/veckor/månader pga att andra ställde upp och hjälpte mig så mycket som de gjorde. Det gör ont att känna så, framförallt när man vet att man inte alltid förtjänade att få den hjälpen. Jag bara hoppas att de verkligen förstod hur mycket jag uppskattade det när jag sa tack, för tack är iaf något jag har sagt, mycket och ofta. Men vad fan betyder ett tack??!
När TV och tidningar drar fram snaskiga storys om hur M utnytjar sin personal, hur de låter dem sitta obetalt på rast å vänta på gäster så kan jag inte annat än hålla med. Det är kanske nåt gammalt och utdött, vad vet jag, jag har inte satt en fot innanför en kassalinje på 2,5 år men att det helt skulle ha försvunnit på denna tid, tror jag inte på för fem sekunder!
När jag lärde mig att köra skift ingick det att mellan raderna lära sig att "ge" folk ledig genom att erbjuda mindre populära arbetsuppgifter. Att sitta på obetald rast valde jag måhända helt på egen hand men i valet mellan det eller att få sig en jävligt stor skällning så var valet aldrig svårt!
Har man verkligen valt själv om man väljer mellan pest och kolera? Har man det?! Jag anser inte det. Jag blir riktigt glad när jag hör alla säga att det aldrig hänt dem och att de inte känner så och hur arga de är för att det kastas skit, för kanske betyder det att dte faktiskt inte är så. ELLER så är det förnekelse, för det kan jag säga att INGEN skulle komma å säga åt mig för 10 år sen att jag blev utnytjad, nejnejnej, det blev jag inte! Men nu med distans, med fler år på nacken, mer insikt i hur verkliga livet fungerar, mer insikt i lagar å regler så JO man har utnytjat och utnytjats.
JAG har varit med i karusellen som utnytjat folk, jag har kört hela repertoaren och när jag slutad med det. När jag sa NEJ jag tänker inte ge någon dåligt samvete för att de är sjuk och inte kan komma. När jag började säga nej, vi ska följa lagar och regler, där och då försvann mina chanser till att komma längre. Jag gjorde klart att jag vägrade slicka uppåt och sparka neråt...jag blev "jämnbitter", alla fick sig en skopa när det behövdes (och kankse annars också), jag sket fullständigt i om de var "över" eller "under" mig. SKIT ska SKIT ha!
Det jag idag är mest glad över att jag lärde mig innan jag slutade på bygget är att säga: åå är du sjuk? ja jag förstår, krya på dig! nej tänk inte på det vi får lösa det. hör av dig i em...
Men sen blev jag så trött och nebruten så jag inte längre orkade hålla masken, jag grät och bad på mina bara knän att någon skulle ställa in sin biokväll för att hjälpa mig att överleva en kväll till på jobbet. Det jag nog aldrig kommer att förstå är hur man kan dra upp så mycket skit till chefer och tro att ett företag ska kunna gå bra. Jag har kanske haft EXTREM otur med så många olika chefer där egentligen bara två har försökt nå sina mål på ett ärligt sätt, alla andra har på ett eller annat sätt FUSKAT sig till framgång och de luftslotten har det varit riktiga pyspunka på kan jag lova!
Nej nog om det, jag har vuxit som människa de sista tre åren, på gott och ont! Att ta skit och missbruka sanningen lärde jag mig redan som barn och det var nog därför jag så länge kunde se mellan fingrarna på allt som inte var rätt.
OCH JAAA jag har haft det jättebra på mitt gamla jobb också!! ALLTING har verkligen inte varit skit å jag saknar "mina" tjejer å killar riktigt mycket mellan varven...jag kan tillochmed sakna en riktig rusch. Jag had einte varit den jag är idag om jag inte gått alla omvägar genom livet, jag är tacksam för varje liten bit av mitt liv även om jag många gånger kan tycka att livet varit onödigt hårt mot mig.
Och NEJ jag bromsar mig inte ur den här uppförsbacken, jag lägger inte av, varken nu eller sen.
CIAO!
