Inte trött men trött
Det är en hel del som fungerar bra medan andra saker inte fungerar alls.
Jag trivs i skolan, verkligen massor!
Kemin som vi läser nu är absolut inte mitt favoritämne men så är dte ju med allt. Allt kan inte vara roligt.
Förutom SJ´s stora breakdown under senaste snöhistorien så fungerar pendlingen hyffsat bra också.
Många verkar tro att jag får massor med tid till mig själv nu när jag är i skolan.
Å det är klart att det är en massa tid som jag investerar i mig själv då jag måste lära mig det som jag är i skolan för att lära mig.
Men min tid med familjen är näst intill noll och tiden för mig själv är verkligen på minus just nu.
Jag har ju inga stora kompisskaror som jag brukar umgås med men det lilla jag brukar träffa några av er saknar jag så klart.
Dessutom drömmer jag om att kunna ta upp kontakten med några av mina förlorade brudar men den tiden verkar aldrig nånsin dyka upp...men bara tanken på att jag vet att de vill träffa mig å jag vill träffa dem räcker för ett tag.
De flesta verkar förstå att jag gör så gott jag kan medan andra verkar vara ute efter att ge mig dåligt samvete så fort det är nåt som inte faller dem i smaken.
Jag är ruskigt trött på det!!
Det går inte med ord att beskriva hur less jag är på att få dessa vibbar.
Det jag är mest less på är att det inte sägs nåt utan det ska hintas å hintas. Säg vad som stör dig så ska jag förklara vad det beror på. Ni kan gå runt å tycka vad ni vill, jag kan inte läsa era tankar å tänker inte lägga ner min tid på att luska ut vad som är fel.
Om inte det jag gjort för er tidigare betyder nåt idag så är vi inte så bra vänner som jag trodde.
Jag frågar om jag behöver hjälp och blir inte sur om jag inte kan få hjälp. Andra kan ju inte ställa in hela sitt liv efter mig men det är klart att jag uppskattar när någon kan anpassa sig en å annan gång för att det ska hjälpa mig.
Jag tackar ta mig sjutton alltid för den hjälp jag får.
Vad är det ni vill ha?? Blommor och choklad?
Jag är urbota less på skitsnacket som går lite överallt.
Det suger ur mig den lilla energi som jag eventuellt hade kvar och gör att jag blir väldigt osugen på att göra annat än att stänga in mig hemma å mysa i soffan.
Det som är mest synd är ju att det drabbar alla.
Är det en som suger ut min energi så kommer jag inte orka träffa nån annan heller även om det inte var den som gjorde slut på mig.
På det viset blir det en negativ spiral som snurrar fortare och fortare ner mot avgrunden.
Jag är dessutom less på att behöva låna energi av andra.
Ni tjejer i skolan, ni är värdsbäst som står ut med en antagonist som mig. Men det känns ändå som att ni gillar mitt sällskap så jag ska inte få dåligt samvete än. Snart är det jag som går upp i täten och drar ett tag även om jag för tillfället ligger i erat bakvatten å bara hänger med.
Varför är det jag som ska höra av mig för att det ska bli en träff? Varför ska jag komma ihåg allting om vad vi funderade på. Varför kan inte ni påminna mig eller "tjata" på mig för att det ska bli av?
Det kostar ett sms eller en kommentar på FB.
Det är inte så ofta vi kan vara spontan heller så det är ju också ett bekymmer men kan man inte ta att det är så det fungerar för mig just nu så kan vi låta det vara.
Men säg då i så fall till!
Gå inte bara där å sura utan tala om det för mig så att jag slipper gå runt å oroa mig.
Det kan hända att allt beror på mig och de val jag gjort men nu är det så här och då får man anpassa sig till det. Varför måste allting alltid vara som det brukar eller har varit?
Livet är en ständigt förändring och gamla hjulspår har aldrig varit min grej.
Idag flydde jag fältet hem till mormor å morfar. Borde plugga men har så mycket tankar som stör så jag måste sortera dem först.
Jag gillar er alla och tror att det mesta går att reda ut bara man är öppen och ärlig med varandra.
Nu ska jag bli bjuden på lunch!
Vi hörs, CIAO!
Jag trivs i skolan, verkligen massor!
Kemin som vi läser nu är absolut inte mitt favoritämne men så är dte ju med allt. Allt kan inte vara roligt.
Förutom SJ´s stora breakdown under senaste snöhistorien så fungerar pendlingen hyffsat bra också.
Många verkar tro att jag får massor med tid till mig själv nu när jag är i skolan.
Å det är klart att det är en massa tid som jag investerar i mig själv då jag måste lära mig det som jag är i skolan för att lära mig.
Men min tid med familjen är näst intill noll och tiden för mig själv är verkligen på minus just nu.
Jag har ju inga stora kompisskaror som jag brukar umgås med men det lilla jag brukar träffa några av er saknar jag så klart.
Dessutom drömmer jag om att kunna ta upp kontakten med några av mina förlorade brudar men den tiden verkar aldrig nånsin dyka upp...men bara tanken på att jag vet att de vill träffa mig å jag vill träffa dem räcker för ett tag.
De flesta verkar förstå att jag gör så gott jag kan medan andra verkar vara ute efter att ge mig dåligt samvete så fort det är nåt som inte faller dem i smaken.
Jag är ruskigt trött på det!!
Det går inte med ord att beskriva hur less jag är på att få dessa vibbar.
Det jag är mest less på är att det inte sägs nåt utan det ska hintas å hintas. Säg vad som stör dig så ska jag förklara vad det beror på. Ni kan gå runt å tycka vad ni vill, jag kan inte läsa era tankar å tänker inte lägga ner min tid på att luska ut vad som är fel.
Om inte det jag gjort för er tidigare betyder nåt idag så är vi inte så bra vänner som jag trodde.
Jag frågar om jag behöver hjälp och blir inte sur om jag inte kan få hjälp. Andra kan ju inte ställa in hela sitt liv efter mig men det är klart att jag uppskattar när någon kan anpassa sig en å annan gång för att det ska hjälpa mig.
Jag tackar ta mig sjutton alltid för den hjälp jag får.
Vad är det ni vill ha?? Blommor och choklad?
Jag är urbota less på skitsnacket som går lite överallt.
Det suger ur mig den lilla energi som jag eventuellt hade kvar och gör att jag blir väldigt osugen på att göra annat än att stänga in mig hemma å mysa i soffan.
Det som är mest synd är ju att det drabbar alla.
Är det en som suger ut min energi så kommer jag inte orka träffa nån annan heller även om det inte var den som gjorde slut på mig.
På det viset blir det en negativ spiral som snurrar fortare och fortare ner mot avgrunden.
Jag är dessutom less på att behöva låna energi av andra.
Ni tjejer i skolan, ni är värdsbäst som står ut med en antagonist som mig. Men det känns ändå som att ni gillar mitt sällskap så jag ska inte få dåligt samvete än. Snart är det jag som går upp i täten och drar ett tag även om jag för tillfället ligger i erat bakvatten å bara hänger med.
Varför är det jag som ska höra av mig för att det ska bli en träff? Varför ska jag komma ihåg allting om vad vi funderade på. Varför kan inte ni påminna mig eller "tjata" på mig för att det ska bli av?
Det kostar ett sms eller en kommentar på FB.
Det är inte så ofta vi kan vara spontan heller så det är ju också ett bekymmer men kan man inte ta att det är så det fungerar för mig just nu så kan vi låta det vara.
Men säg då i så fall till!
Gå inte bara där å sura utan tala om det för mig så att jag slipper gå runt å oroa mig.
Det kan hända att allt beror på mig och de val jag gjort men nu är det så här och då får man anpassa sig till det. Varför måste allting alltid vara som det brukar eller har varit?
Livet är en ständigt förändring och gamla hjulspår har aldrig varit min grej.
Idag flydde jag fältet hem till mormor å morfar. Borde plugga men har så mycket tankar som stör så jag måste sortera dem först.
Jag gillar er alla och tror att det mesta går att reda ut bara man är öppen och ärlig med varandra.
Nu ska jag bli bjuden på lunch!
Vi hörs, CIAO!
trött
Ensam är stark?
Som ett vindpinat träd på fjällets kala mark böjer jag mig mot den hårda vinden. Böjer mig för att skydda mig och mina kära.
Knotigt och krumt men starkare än nånsin.
Drömmer om, att en dag kunna stå som en blomma på öppen sommaräng och låta vinden leka i håret istället för att hårt riva kinden.
Kanske finns där ett stort och vackert träd där man kan söka skydd när vinden blir för stark.
Drömmer om den dag då förlåtelse ligger närmare till hands än fördömande. Där ge och ta är något vackert och inget måste.
Önskar att medvinden ska vinna över motvinden och att jag ska slippa böja mig likt trädet på fjället.
Som ett vindpinat träd på fjällets kala mark böjer jag mig mot den hårda vinden. Böjer mig för att skydda mig och mina kära.
Knotigt och krumt men starkare än nånsin.
Drömmer om, att en dag kunna stå som en blomma på öppen sommaräng och låta vinden leka i håret istället för att hårt riva kinden.
Kanske finns där ett stort och vackert träd där man kan söka skydd när vinden blir för stark.
Drömmer om den dag då förlåtelse ligger närmare till hands än fördömande. Där ge och ta är något vackert och inget måste.
Önskar att medvinden ska vinna över motvinden och att jag ska slippa böja mig likt trädet på fjället.
